Our Story ♥★

Historien handlar om Amanda, 17, som bor i Sundsvall och går andra året i gymnasiet. En dag träffar hon en kille som heter Kevin och hon blir förälskad i honom. Men han visar sig vara någon annan än den han utger sig för att vara.

♥---------------------------------------------------------------------------------------------------♥

-Nu får ni gå, sa vår lärare Anna. Äntligen! Bara en lektion kvar! Jag packade ihop mina saker och började gå mot dörren.

-Amanda! Kan du stanna ett litet tag? jag stannade och suckade.

-Visst, svarade jag. Hon satte sig vid katedern och jag satte mig i stolen framför.

-Imorgon får vi en ny elev till klassen, sa hon.

-Och? frågade jag.

-Jag tänkte att eftersom du brukar vara ensam ganska ofta så kan du väl visa honom runt och prata med honom? frågade hon till svar. Jag kollade på henne med sur min.

-Visst, fräste jag. Jag hatade när vuxna ger mig extra mycket uppmärksamhet. Som om de skulle fatta något!

-Bra! sa hon glatt.

-Förresten, du var väldigt duktig på provet! 98 av 100! fortsatte hon. Jag blängde bara på henne.

-Får jag gå nu? frågade jag.

-Visst, sa hon och buntade ihop pappershögen framför sig. Jag reste mig upp och gick därifrån.

Nästa morgon var jag på glatt humör. Jag ställde mig framför spegeln. Blek hy, svart hår, nästan svarta ögon och svarta och rosa underkläder. Sedan kom jag ihåg uppdraget jag fick av Anna dagen innan. Det goda humöret var som bortblåst. Jag tog på mig ett svart tight linne och en neonrosa kofta med svarta öron på. Sedan tog jag på mig mina tighta svarta jeans, neonrosa strumpor och svarta tygskor.

Jag gick ut i köket och tog en macka. Ingen var där. Min mamma dog när jag var 8 och efter det blev pappa ett fyllo, så när jag fyllde 14 bestämde jag mig för att bo ensam istället. Jag sparkade ut min pappa ur lägenheten och han verkade knappast brytt sig.

När jag hade ätit upp min macka tog jag ett glas vatten och drack upp det i ett svep. Sedan borstade jag håret och tänderna. Klockan 8 gick jag till skolan.

När jag kom till skolan stod det en kille utanför med ljusblont hår med rosa toppar på vissa ställen. Han såg förvirrad ut och jag hade inte sett honom på skolan förut. Jag antog att det var den nya killen så jag gick fram till honom.

-Hej, sa jag.

-Hej, svarade han.

-Du måste vara den nya killen, sa jag.

-Ja, svarade han och kollade ner i marken.

-Jag heter Amanda. Jag fick i uppdrag att visa dig runt, sa jag. Jag var inte glad över det och jag låtsades inte vara det heller.

-Jag heter.., han gjorde en lång paus. Som om han inte visste vad han hette.

-Kevin, fortsatte han.

-Tar det så lång tid för dig att komma på vad du heter? slank det ur mig. Jag slog handen för munnen men han skrattade bara.

-Ja, ibland kan hjärnan stå still, svarade han och jag började le. Det var länge sedan jag log på riktigt senast. Jag blev överraskad av mig själv. Han log tillbaka mot mig. Han hade ett fint leende. Mitt hjärta började klappa lite snabbare.

-Ska vi gå in då? frågade han.

-Ja, svarade jag. Vi gick runt hela skolan. Vi fick ledigt första lektionen av Anna så att de andra skulle störa oss.

Till slut kom vi fram till sista stället. Tjejtoaletten på nedersta våningen. Ingen brukade gå dit eftersom de trodde att det spökade där. Jag brukade alltid vara där när något dåligt hade hänt, vilket var ganska ofta.

-Mysigt ställe, sa Kevin och tittade sig omkring.

-Ja, det är mitt favorit ställe, svarade jag.

-Du har bra smak, sa han. Jag log och tittade ner i marken.

Vi satte oss i fönstret och började prata om oss själva. Jag fick reda på många saker om honom.  Han var 17 år, han älskade Japan och hade varit där flera gånger, han kunde flytande japanska och han blev mobbad i låg och mellanstadiet för att han såg ut som en tjej. Nu gjorde allt han kunde för att stoppa mobbare. Hans pappa var gitarrist i ett band. När jag frågade vilket band det var sa han bara att det var en hobby som han hade.

Kevin fick reda på mycket om mig också. Jag berättade om mina föräldrar, även fast jag aldrig brukade berätta om dem för någon, min ålder, mina förebilder, min musikstil och så vidare.

Resten av dagen satt vi där och pratade. Jag brukade aldrig skolka egentligen men det var ett speciellt tillfälle och jag ville inte att han skulle glida ifrån mig, som alla andra gjort.

Som tur var hade Kevin lite godis i sin väska så vi slapp gå därifrån för att äta lunch. Vi skrattade och pratade tills klockan var halv fyra. Skolan hade slutat en timme tidigare.

-Jag måste gå nu, sa jag.

-Kan du inte hänga med mig hem? frågade han.

-Visst, svarade jag och log. Vi tog våra väskor och gick.

♥----------------------------------------------------------------------------------------------------♥

Det var bara 600 meter från skolan hem till Kevin, så vi gick dit.

Han låste upp dörren och vi gick in.

Han hade en lägenhet helt för sig själv. Vi tog av oss skorna och gick in. Han visade mig runt i lägenheten. På hans diskbänk i köket stod högar med disk.

Vi gick in till hans sovrum. Hans väggar var fyllda med affischer. Han hade en hel bokhylla med CD-skivor. Jag satte mig på hans säng. Han satte på en skiva. En låt började spelas. Han nynnade med i refrängen.

-Vad heter låten? frågade jag.

-Bulletproof Roulette. Det är Seremedy, svarade han. Jag hade hört talas om det bandet, men jag hade aldrig lyssnat på deras låtar.

-Vad tycker du? frågade han när låten var slut.

-Den var okej, svarade jag.

Vi började prata om allt möjligt igen. Men efter ett tag kom jag på att jag skulle till min psykolog.

-Jag måste gå! sa jag.

-Vart ska du? frågade han.

-Till min psykolog, svarade jag utan att tänka efter. Jag tittade ner i golvet och började rodna.

-Okej, ses på tisdag då, svarade han oberört. Just det. Vi hade studiedag på måndagen. Jag tittade upp och nickade. Han började le. Sedan sprang jag ut ur hans rum tog på mig skorna.

-Hejdå, sa han. Jag log mot honom, öppnade dörren och skyndade mig ut.

-Ursäkta att jag är sen! sa jag andfått till min psykolog, David.

-Du verkar glad idag. Har det hänt något roligt? frågade han medan jag ställde ner väskan och tog av mig jackan.

-Ja, det kan man säga, svarade jag och försökte andas normalt igen.

-Vad har hänt då? frågade han när jag inte fortsatte. Jag övervägde att berätta sanningen eller slänga fram en lögn. Jag bestämde mig för att berätta sanningen.

-Idag på skolan träffade jag en ny kille som var jätterolig och snäll! Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket i hela mitt liv! Han heter Kevin och vi skolkade hela dagen bara för att prata med varandra! sa jag och log med hela ansiktet. David tittade mig i ögonen.

-Det låter som att du har blivit kär i honom, sa han. Jag blev chockad över hans svar. David brukade aldrig prata om kärlek eller något som rör det området eftersom att det påminde mig för mycket om min mamma.

-N-nej? stammade jag osäkert. Jag kunde inte bli kär. Det var omöjligt! Nej! Det kunde bara inte vara så!

-Jo, svarade David. Resten av min tid hade vi ett obekvämt samtal om kärlek och jag förnekade länge att jag var kär i Kevin.

När jag kom hem den dagen lade jag mig på sängen och frågade mig själv om jag verkligen var kär i Kevin. Jag kämpade emot och förnekade det. Men tillslut gav jag upp. Jag var kär i Kevin. Jag kunde inte förneka det längre.

Två dagar gick utan att jag gjorde något annat än att ligga på sängen och tänka på Kevin, med avbrott för att sova, äta och gråta. Jag hade aldrig varit kär förut. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga till honom när vi träffades nästa gång.

På måndag morgon tog jag fram datorn och skaffade Facebook. Jag sökte efter Kevin Rehn Eires. Han kom upp direkt. Jag skickade en vänförfrågan. Han accepterade nästan direkt.  Han skrev något i chatten.

Kevin: Hej Amanda!

Du: Tjaoo!

Kevin skriver…

Jag väntade på att han skulle skriva klart.

Kevin: Kan du komma över senare?

Nej! Jag var inte redo för att träffa honom än!

Du: Nej, sorry! Har typ feber tror jag…

Jag ville inte ljuga för honom egentligen, men jag var tvungen.

Kevin: Åh nej! Krya!

Du: Tack. Tror nog jag kommer till skolan imorgon ändå.

Kevin: Haha, ok. Hejdå, måste sticka!

Du: Hejdå!

Jag stängde av datorn och gick och duschade. Sedan gick jag och lade mig igen. Jag försökte intyga mig själv att jag skulle vara redo att möta honom dagen efter. Det var jag också.

Tisdagen gick jättebra, även fast jag var lite nervös i början så släppte det efter att vi hade umgåtts lite.

Veckan gick snabbt. Varje dag satt vi och pratade mellan lektionerna och allt eftersom, växte mina känslor för honom.

På lördagen bestämde jag mig för att berätta om mina känslor. Jag loggade in på Facebook. Kevin var online.

Du: Hej!

Kevin: Hej på dig du.

Ett tag visste jag inte vad jag skulle skriva.

Du: Jag har jättetråkigt…

Kevin: Haha, jag med. Vill du komma över?

Du: JA.

Kevin: Haha, kom då.

Du: Redan på väg.

Jag stängde ner datorn, klädde på mig och gick ut.

♥----------------------------------------------------------------------------------------------------♥

Jag knackade på dörren till Kevins lägenhet. En flicka öppnade. Hon var klädd i en röd, vit och svart klänning. Hennes lugg var plattad medan hennes hår där bak var lockat.

-Vem är du? Har jag kommit fel? frågade jag. Hon började skratta.

-Det är jag, Kevin! sa hon. När jag kollade noggrannare så såg jag att det var han.

-Kevin! Vad har du på dig? for det ur mig. Jag slog handen för munnen och började rodna.

-Förlåt, sa jag generat. Han bara skrattade.

-Det är lugnt, gullunge, jag är van, svarade han med sitt vackra leende.

-Får jag komma in? frågade jag. Han gick åt sidan för att släppa in mig. Han ledde upp mig på sitt rum. Han sa åt mig att sätta mig på sängen. Han kopplade in en gitarr till en högtalare och lade den bredvid mig. Jag tog mig friheten att leka lite med den. Jag satte mig och började spela en låt jag hade skrivit när jag var 14 och just hade slängt ut pappa. Den hette ”When you dissapear”. Jag sjöng texten svagt för mig själv.

I remember a time when everything was okay.

That time when you was there.

That time when you remembered my name.

That time when you loved me,

And that time when I loved you.

That time was long ago,

That time has passed.

When I need you the most,

That’s the time when you dissapear.

Tårarna fylldes i mina ögon men jag blinkade bara bort dem.

När Kevin kom in igen hade han 4 andra killar med sig.

-Säg hej till Amanda allihopa! Sa Kevin.

-Tjena, jag heter Seike, sa en kille med piercings. Han hade svart hår med vita slingor. Han var ganska smal och hade ett smalt ansikte.

-Hej, jag heter Jenziih, sa en kille med sjal över munnen och näsan. Han var lång och hade blont hår.

-Tja, jag heter Ray, sa en kille med blont, spretigt hår. Han var ganska lång och smal och hade nästan ett litet hotfullt utseende.

-Hejsan, jag heter Linder, sa en kille med rött hår. Han hade en mustasch och skägg. Han såg ut att vara äldst av killarna.

-Amanda, svarade jag och log. De log tillbaka.

-Jag kanske också ska presentera mig, sa Kevin. Jag blev förvånad.

-Jag heter YOHIO, fortsatte han.

-Men…va? jag var förvirrad. De började skratta.

-Jag heter Kevin, men YOHIO är mitt artistnamn. Jag är med i bandet Seremedy men jag har också en solokarriär. Jag berättar mer senare, förklarade Kevin. Kevin, eller YOHIO, tog upp sin gitarr och de andra ställde sig bakom sina instrument. Seike sjöng, Ray spelade gitarr, Linder spelade trummor och Jenziih spelade bas.

De började spela en låt som hette Déjà vu. Seike började sjunga med en underbar röst.

I traveled far, Discovered space

It's like I know this place

I have a feeling we have met before

Aaah…

But everything is new

And all our dreams will soon come true

I came to paradise

With you

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

Written in the skies

And that's the way of love

Somebody brought you here to see

A shape of destiny

You have a feeling we've been here before

Aaah…

So enter here with me,

Where nothings like it seems to be

together for eternity

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

Written in the skies

And that's the way of love

Kevin drog igång ett gitarrsolo. Han var verkligen duktig på att spela gitarr

But even though it's just a dream

Let's fall asleep to let us meet

Just once again

Aaah…

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

Written in the skies

And that is

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

And that's the way of love

Jag applåderade åt dem. De bugade sig och sedan gick Seike, Ray, Jenziih och Linder. Seike blinkade med ena ögat mot mig.

-Lät det bra? frågade Kevin.

-Skojar du eller? Ni var jättebra! svarade jag.

♥--------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

Kevin berättade mycket mer om sig själv. Han var 17 år, han var jättestor i Japan, hans pappa var med i bandet Corroded och hans farbror var med i bandet Takida.

-Nu har jag berättat sanningen om mig själv, sa han.

-I så fall… måste jag också berätta en sak.., sa jag tyst.

-Vadå är du också en artist? frågade han och skrattade, men när han såg att jag inte skrattade slutade han.

-Förlåt, jag lyssnar, sa han ursäktande.

-Jag.., började jag. Jag visste inte hur jag skulle säga det. Han väntade på att jag skulle fortsätta.

-Har du… flickvän? frågade jag tillslut.

-Nej, men det finns en tjej som jag älskar mer än allt annat! Hon är det underbaraste som någonsin har hänt mig, svarade han.

-Okej.., svarade jag. Tårarna samlades i mina ögon igen. Jag tittade ner på mina knän. Den här gången kunde jag inte hålla tillbaka dem. De rann ner för mina kinder och landade på mina byxor.

-Du kanske känner henne, sa Kevin.

-Jaså? Vad heter hon då? frågade jag. Min röst lät, till min förvåning, stadig. Till skillnad mot hur jag kände mig. Det kändes som att hela min värld skulle gå under. Som om den bröts ner, bit för bit, med varje andetag jag tog.

Kevin tog sina fingrar under min haka och lyfte upp den så att jag satt ansikte mot ansikte med honom.

-Det är du, baka ^Idiot! svarade han tyst och kysste mig. Plötsligt var min värld uppbyggd igen. Det kändes som om jag flög på små mjuka moln. Hans kyss var mjuk och tröstande samtidigt som den var bestämd. Som om han sa att han aldrig skulle lämna mig. Jag la min hand på hans bröstkorg. Han la upp mina ben över hans så att jag satt på dem istället. Sedan la han en hand på min kind och en på min midja. Jag la min andra hand på hans nacke.

-Ojsan, ojsan, Här går det vilt till! avbröt en röst från dörren. Jag blev överraskad och hoppade till. Sedan kollade jag mot dörren.

-Har du skaffat flickvän YOHIO? frågade Seike.

-Ja, du borde testa det nån gång, Seike, svarade Kevin.

Jag började skratta.

-Jag har haft fler än du, sa Seike.

-Glöm din dröm, Jag har haft många fler än du! svarade Kevin

-Jag har haft många fler pojkvänner än vad ni har haft flickvänner tillsammans! sa jag då. De började skratta.

-Glöm det! sa de samtidigt.

-Joho! Har jag visst! Ni har ju max haft två flickvänner sammanlagt på dagis, medan jag har haft tre pojkvänner i mellanstadiet! sa jag. Seike satte händerna på midjan och Kevin la händerna över bröstkorgen.

-Nu har du gått för långt tjejen! sa Seike och hoppade på mig. Han satte sig över mina ben och drog upp min tröja så att min mage syntes.

-Du är för smal! Jag tror jag måste lära dig hur man äter! sa han. Sedan började han kittla mig. Kevin stod och tittade på ett tag men sen kittlade han också mig. Jag skrek efter hjälp mellan mina skrattattacker. Jenziih, Ray och Linder kom in efter ett tag för att se vad som hände.

-Snälla… Hjälp… mig! bönföll jag mellan mina skratt. De bara skrattade.

-Vad ska vi göra grabbar? Ska vi hjälpa henne? frågade Linder.

-Jag röstar för att vi ska hjälpa Seike och YOHIO! sa Jenziih

-Samma här! sa Ray. Linder skrattade ett ondskefullt skratt och sedan hoppade de också på mig.

Tillslut tröttnade Kevin och la sig på mig för att skydda mig mot kittlingsattackerna.

-Tack, sa jag och pussade honom.

-Varsågod, sa  han och pussade mig tillbaka.

-Jag vill också ha en puss! Sa Seike och gjorde en sur min. Kevin rullade ner från mig och jag satte mig mitt emot Seike och tog hans ansikte mellan mina händer. Jag tryckte mina läppar mot hans. När jag släppte honom såg han nöjd ut.

-Det är så man ska pussas YOHIO! Lär dig det till nästa gång! sa Seike. Kevin satte sig mitt emot honom och försökte härma vad jag hade gjort några gånger. Seike skakade på huvudet, gång på gång.

Jag måste sett väldigt förvirrad ut för Ray lutade sig mot mig och viskade:

-Det är fanservice. Vi kysser varandra så att publiken får ha sina fantasier.

Jag log. En vanlig människa skulle nog hata att se sin pojkvän kyssa en annan, men jag älskade alla i det här rummet redan, så det var lite svårt att hata det.

-YOHIO… Vi måste gå nu.., sa Jenziih försiktigt. Kevin fick plötsligt ett ledsamt ansiktsuttryck.

-Vart ska ni..? frågade jag. Seike och de andra gick ut. Kevin tittade på mig och log sorgset.

-Vi ska åka på turné. I Japan, sa han. Jag blev chockad över svaret.

-Hur länge? frågade jag. Han svarade inte.

-Hur länge?! frågade jag igen. Han tittade ner i golvet.

-Ett år.., svarade han. Svaret gjorde ont. Jag kunde inte leva utan honom i ett år?! Hur skulle jag kunna gå till skolan när han inte var där?

Han tittade på mig med sorgsna ögon.

-Måste du åka? frågade jag. Jag började gråta.

-Ja, svarade han. Han la sig på sängen.

-Jag måste verkligen. Jag har inte varit där på jättelänge och det är ju där jag har min karriär.., sa han. Jag kröp upp på sängen bredvid honom och han la armarna om mig.

-Jag måste väl släppa dig då… Men kan du åtminstone försöka fixa in mig på en av konserterna så jag får träffa dig? Frågade jag

-Jag ska försöka, sa han. Jag borrade in mitt ansikte i hans klänning. Han tryckte mig mot sig.

-Jag kommer ju snart tillbaka! Sa han.

-Det är inte snart nog! svarade jag. Jag insåg hur själviskt det lät.

- Förlåt. Jag är så jävla självisk! Sa jag. Han skakade på huvudet.

-Jag skulle också vara som du om du skulle åka ifrån mig, svarade Kevin. Min älskade Kevin, som skulle lämna mig.

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

Elva månader senare irrade jag omkring på Arlanda för att hitta till gaten. Kevin hade inte kunnat ordna något, så jag sparade pengar och när jag hade tillräckligt med pengar köpte jag flygbiljetter till Japan, biljetter till Seremedys sista konsert i Tokyo och ett Backstage pass till konserten. Kevin visste förstås inget om det.

-Ursäkta mig? Frågade en flicka som såg ut att vara i 15 års åldern.

-Vet du vart gate 14 ligger? frågade hon.

-Jag letar också efter den, svarade jag.

-Kan vi leta tillsammans? Jag brukar irra bort mig ganska ofta, Frågade hon.

-Visst. Jag heter Amanda, svarade jag

-Emma, sa hon.

Efter ett tag hittade vi gaten. Planet boardades klockan tio i tre och klockan var 14.20 då. Jag gick och köpte en dricka och lite godis till oss. Vi satte oss vid ett bord och pratade om vad vi skulle göra i Japan.

-Jag ska se massor av turistattraktioner och äta en massa sushi! Sa Emma uppspelt. Jag log mot henne.

-Vad ska du göra? frågade hon

-Jag ska träffa min pojkvän, svarade jag.

-Aha, bor han i Japan eller? frågade hon.

-Ja, det kan man säga, svarade jag.

”Nu boardas DY7812, Gate 14. DY7812, Gate 14, Now boarding.” Hördes en kvinnlig röst säga. Vi reste oss upp och ställde oss i boardingkön.

-Amanda, Titta! Sa Emma. Jag rycktes ur min sömn. Hon pekade mot fönstret. Jag tittade ut. Det var mörkt ute, men mörkret lystes upp av ljuset från gatlyktor, bilar, reklamskyltar och skyskrapor.

Jag tappade hakan av åsynen.

-Wow... Tokyo är verkligen vackert på kvällen, sa jag. Emma nickade uppspelt.

-Vilket hotell ska du bo på? Frågade hon.

-Shinjuku Washington Hotel, tror jag det var, svarade jag.

-Skojar du? Jag också! halvskrek hon.

-Seriöst? Då slipper vi bo ensamma! Sa jag och skrattade. Hon skrattade också.

Två timmar senare satt vi i en taxi.

-Shinjuku Washington Hotel, please, sa jag till taxichauffören.

Vi spände våra bälten och lutade oss tillbaka.

När vi kom fram till hotellet bestämde vi oss för att gå upp på våra rum och packa upp och sedan skulle jag gå till Emmas rum så skulle vi äta middag tillsammans.

Vi checkade in och gick till våra rum. Jag hade rum 321 och Emma hade rum 481. Vi skildes åt vid våning 3 där jag skulle av.  Emma skulle upp en våning till. Jag letade rätt på mitt rum och gick in.  Det var inte så stort.  Tapeterna var vita och heltäckningsmattan var röd. En enkelsäng stod längs väggen. Det fanns ett badrum med en toalett, badkar och en dusch.

Jag började packa upp sedan bytte jag om. Jag satte på mig ett tight blått linne, en svart jeansväst, svarta och blårandiga knästrumpor, svarta shorts och ett par svarta tygskor. Jag flätade mitt hår och flätade in en blå slinga i den. Sedan tog jag på mig min jacka och gick ut genom dörren. Jag började gå mot hissen men när hissdörrarna öppnades stod Emma redan där.

-Vad gör du här? Frågade jag.

-Du tog ju så lång tid på dig! Svarade hon. Jag gick in i hissen och ställde mig bredvid henne. Vi började prata om japanska kändisar.

-Vem är den bästa japanska sångaren då? frågade hon

-YOHIO, svarade jag snabbt.

-Ja, han är bra, men Seike från Seremedy då? Han är så söt och han äger på att sjunga! Sa Emma.

-Ja, han är också bra, svarade jag. Emma log.

-Vill du veta vad jag ska göra imorgon då? Frågade hon uppspelt.

-Ja vadå? Frågade jag.

-Jag ska gå på en Seremedy konsert! Nästan skrek hon.

-Jag ska backstage på den konserten, sa jag och skrattade. Hon tappade hakan. Sedan började hon skrika och hoppa.

-Lyllo dig! Skrek hon.

-Jag kanske kan få in dig också, sa jag försiktigt. Hon stannade upp och tappade hakan. Sedan började hon skrika och hoppa igen.

-Ta det lugnt, Emma! Sa jag och skrattade medan jag höll för öronen.

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

Jag och Emma satt hela kvällen och pratade, på en restaurang, om hur vi skulle ta oss till konserten, hur roligt det skulle bli och så vidare. Klockan 21.32 bestämde vi oss för att gå tillbaka till hotellet och sova. Hon var överlycklig över att få följa med. När vi kom fram till min våning gick hon av med mig.

-Tack. För allt. Du är den bästa vän jag någonsin haft, sa hon. Hon kramade om mig länge.

-Jag tycker om dig också, gå och lägg dig nu, imorgon kommer bli en stor dag, sa jag. Hon tittade upp på mig. Något var annorlunda med hennes ansikte, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hon nickade och log. Hennes stora, isblå ögon sken av lycka.

-Okej, sa hon och gick in i hissen igen. Jag gick in till mitt rum. När jag skulle ta av mig tröjan för att sätta på mig mitt nattlinne kände jag en blöt fläck vid det högra nyckelbenet. Det var där Emma hade sitt ansikte när hon kramade mig. Hon grät…

I mina drömmar den natten såg jag Emma bli mobbad och slagen av fjortisen och hennes klan från min skola. När jag vaknade började jag gråta. Jag gick ut ur mitt rum i bara nattlinnet och sökte mig till Emmas rum.

Jag knackade ett tag innan hon öppnade. Hon var nyvaken, men man såg att hon hade gråtit nyligen. Jag kastade mig runt hennes hals och släppte fram mina tårar. Hon släpade in mig i rummet och stängde dörren efter oss.

Hon satte sig på sin säng och jag kurade ihop mig i hennes famn. Hon lade hakan på mitt huvud. Efter ett tag kände jag tårar som föll ner på mitt huvud. Hon hade också börjat gråta. Hon visste varför jag grät.

Emmas rum var annorlunda än mitt, det var lite större, hon hade en lite bredare säng, en TV och en mini kyl.

-Vi kanske borde sova nu, du kan sova här, sa Emma. Utan några fler ord kröp vi ner under täcket. Emma låg ihopkrupen som en boll och jag la mig runt henne som ett skyddande skal. Jag fantiserade om att jag var att skydd mot alla sparkar, slag och ord som hon hade fått höra och tåla. Jag la en arm runt hennes midja och sedan somnade jag.

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

När jag vaknade nästa morgon hade Emma redan klivit upp.  Jag sträckte på mig och gäspade. Sedan satte jag mig upp.

-Emma? Frågade jag.

-Ja? Svarade hon inne från toaletten.

-Jag går tillbaka till mitt rum, sa jag.

-Okej, jag kommer dit när jag är klar, svarade hon. Jag gick tillbaka till mitt rum och ställde mig i duschen. Efter duschen tog jag på mig ett svart tight linne och min neonrosa kofta med svarta öron. Sedan tog jag på mig mina tighta svarta jeans, neonrosa strumpor och svarta tygskor. Det jag hade på mig när jag träffade Kevin för första gången. Jag saknade honom så mycket. Min älskade Kevin. Jag kunde knappt vänta till kvällen. När jag satt och målade naglarna knackade Emma på dörren. Jag öppnade dörren med handleden. Hon hade på sig en svart klänning, svarta nylonstrumpbyxor, lila kängor, ett lila halsband och en lila rosett i håret. Hon gjorde tummen upp och höjde frågande på ögonbrynen.

-Jättesnyggt, svarade jag. Hon kramade mig hårt. Antagligen för kvällen innan.

-Nu ska vi inte tänka på det, sa jag och pussade henne på pannan.

-Nä, jag ska ju snart få träffa Seike, sa hon uppspelt. Hon satte sig på sängen medan jag målade klart mina naglar.

-Är du klar snart? Frågade Emma. Hon var lika ivrig som jag.

-Japp, svarade jag. Emma hjälpte mig att sätta på mig jackan så att nagellacket inte skulle smetas ut. Sedan gick vi ut.

Vi gick och åt lunch på ett sushi ställe som låg i centrala Tokyo. Jag svär på att de hade den godaste sushin i universum! Emma hade väldigt bråttom att åka till konserten. Hon åt upp all sushi på tre minuter sedan satt hon och tjatade på mig att äta snabbare.

När jag hade ätit upp betalade vi och gick. Vi tog tunnelbanan till Saitama Super Arena som låg lite utanför Tokyo. Det var där Seremedy skulle spela.

När vi kom fram till arenan var det en ungefär 100 meter lång kö. Jag tappade hakan. Jag visste att det var många som gillade Seremedy, men så här många? Det skulle jag aldrig kunna gissa.

När vi hade kommit fram ungefär 20 meter var det ungefär 400 personer bakom oss.

-Tack och lov att vi kom så tidigt! sa jag.

-Tidigt och tidigt… vi skulle ha kommit ännu tidigare om du inte hade ätit så långsamt, muttrade Emma.

-Jaja. Sluta tjata om det nu. Du ska vara glad över att jag kanske kan fixa in dig backstage, sa jag. Hon började le när jag sa backstage. En tjej framför oss vände sig om och tittade på oss med stora ögon.

-Do you have a backstage pass? Lucky you! sa hon avundsjukt.

-Yes, it was expensive but it is worth it! svarade jag. Hon log och vände sig om igen.

Efter ungefär en timme i kö kom vi äntligen in. Arenan var jättestor. Det var jättehögt i tak, det fanns flera tusen sittplatser och fem våningar läktare! ”Scenen” var i mitten av arenan. Men det var egentligen ingen scen, det var bara ett plant ställe där artisterna stod.

-I have a backstage pass, where should I go to get there? Frågade jag en säkerhetsvakt.

-Follow me, svarade han. Vi började gå ner mot scenen. När vi kom ner på scenen gjorde Emma en piruett av lycka. Jag log mot henne.

-Kom nu ,Emma, sa jag. Hon nickade och sprang efter oss. Säkerhetsvakten förde oss in i en av gångarna som var under läktarna. Golvet var vitt och väggarna var övertäckta med svarta skynken. Det var ganska mörkt där i korridoren, men inte så mörkt att man inte kunde se något. Han ledde oss till slutet av korridoren. Där stod några andra säkerhetsvakter som bad oss att visa backstage passen. Säkerhetsvakten som hade visat oss dit gick tillbaka.

-Emma, vänta här så kommer jag tillbaka snart. Gå inte någon stans, sa jag till Emma.

-Jaja, mamma, svarade hon och skrattade. Jag visade säkerhetsvakterna mitt backstage pass och de släppte förbi mig. Jag gick in genom en dörr. Innanför dörren stod några enstaka fans som också hade fått tag i backstage pass. Jag letade igenom stället med blicken. Tillslut fick jag syn på Seike. Jag skrek efter honom.

-Seike! Seike! Här borta! skrek jag. Han vände sig om mot mig.

★Seikes POV★

Jag skulle just ta en sushibit, när någon ropade på mig.

-Seike! Seike! Här borta! ropade någon. Jag vände mig om och där stod några fans som hade backstage pass. Jag visste inte om jag skulle gå dit och skriva autografer eller om jag skulle strunta i dem. Jag bestämde mig för att vara snäll och gå dit. Jag började gå mot dem.

-Seike! Sa en röst som jag kände igen. Jag kollade på personen som jag trodde rösten kom från. Det var en tjej med rosa kofta, svarta byxor, svart linne och svarta skor. Hon hade inga kurvor. Jag tittade på hennes ansikte. Det var Amanda!

-Amanda! sa jag och sprang fram till henne. Vi kramade varandra.

-Ursäkta, Seike, men kan du hjälpa mig med en sak? frågade hon.

-Visst snygging, vad som helst, svarade jag och log.

-Min kompis står där ute. Hon tycker om dig så himla mycket, men hon har inget backstage pass, så hon kunde inte komma in… Snälla kan du fixa in henne? bönföll hon. Jag skrattade.

-Visst, svarade jag. Hon log tacksamt.

-Tack! Sa hon. Vi gick ut och tryckte oss förbi vakterna. De vägrade flytta på sig. När de såg att det var jag bad de om ursäkt flera gånger. Jag struntade i dem.

-Där är hon, sa Amanda och pekade på en tjej i 15 års åldern. Hon hade blont hår, svart klänning, lila skor och en lila rosett i håret. Jag gick fram till henne.

-Tjena! sa jag. Hon vände sig mot mig. Hon hade stora, isblå ögon. Hennes ögon blev ännu större när hon såg mig.

-S-seike!? sa hon förvånat. Jag skrattade.

-Japp, det är jag, sa jag. Hon kastade sig mot mig och kramade om mig. Jag vacklade bakåt. Jag var inte beredd på det här. Jag rodnade och kramade henne tillbaka.

-Vill du hänga med backstage? frågade jag henne. Hon nickade ivrigt. Jag tog hennes hand och drog med mig henne in. Säkerhetsvakterna protesterade inte.

★Amandas POV★

Emma och Seike kom in hand i hand. Emma strålade av glädje. Så fort hon såg mig kastade hon sig runt min hals.

-Tack, tack, tack, tack, tack, tack! sa hon glatt.

-Jag sa ju att jag skulle fixa in dig, svarade jag och började le.

-Jag ska gå till YOHIO och säga att du är här, sa Seike och började gå. Jag slet mig ur Emmas grepp för att stoppa honom. Jag ställde mig framför honom.

-Nej! Snälla säg inget till honom!  Det ska bli en överraskning, sa jag. Han nickade.

-Okej, om jag får en puss så lovar jag att inte säga nåt, svarade han. Jag suckade. Han hånlog åt mig. Emma tappade hakan. Jag tog hans ansikte mellan mina händer och pussade honom på munnen. Flera av de andra som hade backstage pass flämtade och viskade. Jag släppte honom.

-Nöjd? frågade jag.

-Yes, svarade Seike. Han gick mot vakterna som stod och vaktade de andra och sa att vi skulle få gå var vi ville.

-Känner ni varandra sedan tidigare, eller? frågade Emma tyst.

-Ja, det kan man säga. Min pojkvän är med i Seremedy, svarade jag. Hon tappade hakan.

-Är du ihop med Seike? frågade hon förvånat.

-Nej, nej! svarade jag. Hon pustade ut.

-Vem är det då? frågade hon lite lugnare

-YOHIO, svarade jag. Hon tappade hakan.

-Du är så överraskande! sa hon. Jag skrattade.

Vi gick runt och såg oss omkring i rummet. Massa folk sprang omkring och stressade. Det stod en stor soffa i ett hörn av rummet. Framför den stod det ett bord. Jag gissade på att det var där de satt efter spelningar och mellan låtarna. Längs väggen närmast oss stod ett bord med massa gott på. Det fanns sushi,
Pocky ^{Japanskt Godis}, kolsyrat vatten, vanligt vatten, cola och så vidare.

Jag och Emma gick och satte oss i soffan.

-Jag vill ha Pocky, sa Emma lågt till mig.

-Men gå och hämta det då. Och ta med ett glas vatten till mig också, svarade jag. Hon började rodna.

-Jag vågar inte, sa hon lågt.

-Jag följer väl med dig då, sa jag och suckade. Vi reste oss upp. Hon tog tag i min arm. Vi gick och jag tog ett paket Pocky åt henne och vatten till mig.

Vi satte oss i soffan och pratade ett tag. Efter ett tag kom Seike ut. Han mimade åt oss att gömma oss. Vi hoppade fort ner bakom soffan. Vi hörde när Seike, Jenziih, Ray, Linder och YOHIO satte sig ner i soffan.

-Det här ska bli jätteroligt! sa Seike.

-Det säger du om alla konserter vi gör, svarade Ray. Han satt närmast mig.

-Jag pratar inte om det! sa Seike, som satt till vänster om Ray.

-Vad pratar du om då? frågade Kevin. Hans röst kom från kanten av soffan.

-Det… kan jag inte säga, svarade Seike. Alla började skratta.

-Sen när  började du ha hemlisar, Seike? frågade Jenziih. Han satt vid andra kanten av soffan.

-Jag vet inte..., svarade Seike. Jag mimade åt Emma att vi skulle byta plats. Hon nickade och bytte plats med mig. Jag kröp tills jag kom fram till Kevins plats. Han satt med ryggen lutad mot armstödet.

Han hade på sig en svart T-shirt med rosa, glittriga, stjärnor på. Hans byxor var silvriga och han hade bälten i olika färger runt benen. Hans hår var uppsatt i en boll mitt på huvudet

Jag smög upp bakom honom. Jag ställde mig upp halvt så att de andra kunde se mig. Jag la fingret över läpparna för att visa att de skulle vara tysta. De började le. Jag satte mina händer över Kevins ögon. Han hoppade till.

-Vem är det? frågade han.

-Det är någon du känner, svarade Seike åt mig.

-Är det du pappa? frågade han. Jag började skratta.

-Jag känner igen det där skrattet… Men det är väl ändå inte möjligt? Amanda? Är det du? frågade han.

-Vad är det som inte är möjligt? frågade jag och tog bort mina händer.

★YOHIOs POV★

-Amanda! skrek jag och hoppade upp ur soffan. Hon reste sig upp. Hon kastade sig runt min hals och jag la händerna på hennes rygg och tryckte henne mot mig.

 -Jag har saknat dig så mycket! sa hon.

-Och jag har saknat dig! sa jag. Jag tog hennes ansikte mellan mina händer och tittade in i hennes ögon, Hon grät av lycka. Sedan kysste jag henne. Jag sneglade mot de andra för att se vad de gjorde. De brydde sig inte ett dugg om oss. De hade hittat en till tjej bakom soffan. Jag brydde mig inte utan stängde mina ögon igen.

Mina tidigare flickvänner hade varit så falska. De var bara med mig för att jag antingen var känd eller för att krossa mitt hjärta. Men det var annorlunda med Amanda. Hon älskade mig för den jag var. Det visste jag.

★Amandas POV★

Vi kysstes länge. Det var som om världen runt omkring oss inte fanns längre. Vi tog igen de två månaderna vi inte hade varit med varandra. Men tillslut var Seike tvungen att avbryta oss.

-YOHIO? YOHIIOOO? sa han. När han inte fick någon kontakt med honom var han och Linder tvungna att slita loss oss från varandra.

-Vi ska upp på scen nu! sa Seike. Kevin nickade. Linder släppte sitt grepp runt mina armar.

-Lycka till, sa jag och pussade dem på kinden. De tackade och gick ut genom en annan ingång än den vi kom in från.

Innan Kevin gick ut tog han på sig en silvrig kavaj med trekvartsärmar. Kragen var svart och vid ena höften och på axlarna satt likadana bälten som på byxorna.

Han vände sig om och slängde en kyss till mig. Jag log.

★YOHIOs POV★

När Jag hade fått på mig jackan började illamåendet komma igen. Jag gillade inte känslan innan jag gick upp på scen. Jag blev yr, illamående och trött. Det var så varje gång. Jag bestämde mig för att göra det här snabbt och få det överstökat.

-Är du redo? frågade Seike.

-Nä, men vi kör ändå, svarade jag. Plötsligt sken Seike upp.

-Du YOHIO, Jag har en idé, sa Seike.

-Vadå? frågade jag. Han stannade och jag gjorde det samma. Han lutade sig mot mitt öra och viskade:

-Låt oss ge Amanda en liten överraskning.

★Amandas POV★

-Hoppas det går bra för dem, sa Emma.

-Ja.., svarade jag. De hade spelat fem låtar redan. Plötsligt kom Seike inrusande.

-Amanda, Du måste komma! YOHIO har svimmat! Sa han högt. Emma tog tag i min hand. Jag hoppade upp ur soffan. Seike tog tag i min andra hand. Sedan drog han med oss mot scenen.

Jag kan inte beskriva oron och smärtan jag kände när jag fick reda på att något hade hänt Kevin. Det var som om en bomb exploderade inuti mig.

Jag, Seike och Emma rusade mot scenen. När vi nästan var där ute släppte Seike min hand jag kunde inte stanna så jag rusade ut på scenen och föll pladask på mage när jag försökte stanna. Ray, Linder, Jenziih och de som satt i publiken började skratta, men det struntade jag fullständigt i. Allt jag brydde mig om just då var att Kevin mådde bra.

Jag hade tappat Emmas hand någon gång innan jag kom ut på scenen. Ray och Jenziih tog mig under armarna och lyfte upp mig på benen igen.

-Gick det bra? frågade Ray och försökte låta bli att skratta.

-Jaja, men vart är Ke… YOHIO? frågade jag oroligt.

-Här borta Amanda, svarade Kevin. Jag tittade mot hållet rösten kom ifrån. Han stod på andra sidan av scenen. Helt oskadd. Jag sprang fram till honom och kramade om honom.

-Det är lugnt, Amanda, släpp mig, sa han milt. Jag släppte honom. Han tog en mikrofon från ett stativ.

-Hello everyone. My name is YOHIO, as you may know, sa han mot publiken. Han sa det på Engelska istället för på japanska så att även jag skulle kunna förstå. Alla i publiken började skrika.

-I want you to meet a friend of mine, fortsatte han när publiken hade tystnat en aning.

Han drog mig till sig och lade handen runt mina axlar.

-This is Amanda. She’s my girlfriend, sa han. Några i publiken började skrika massa saker åt mig på japanska. Kevin skrek åt dem att sluta och gav dem en riktig utskällning på japanska.

-I love her! You should be happy that I finally found someone that makes me happy! skrek han. Publiken tystnade. Efter ett tag hörde man några som ropade instämmande.

-Thank you. Anyway, I love her very much, and I would like to sing a song to her, sa han. Publiken jublade.

-Den här är till dig, Amanda, sa han och tog upp sin gitarr. Ray tog en annan gitarr, Jenziih tog basen och Linder satte sig bakom trummorna. Seike kom upp bakom mig och gav mig en kram.

-Vart är Emma? Frågade jag. Han pekade mot ingången där jag kom inrusande. Jag tittade ditåt. Hon log mot mig. Jag log tillbaka. De började spela och jag tittade tillbaka mot Kevin. Han stod vänd mot mig och visade att jag skulle komma med sitt finger. Jag gick till honom och ställde mig med min högra sida åt publiken. Kevin tittade in i mina ögon. Sedan började han sjunga.

Every time I look into your eyes

There's something deep inside my heart

That screams your name

I'll be insane

If we keep going on like this

I even miss you when you're sleeping here right next to me

There's no one else but you

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

Baby we're meant to be

Just close your eyes and see

That you're a part of me

My precious story

Fly away

All this time

We laughed until we cried

Just to see each other smile

And now you'll always be the one for me

That makes me feel like I'm alive

I am still searching for that story we always dreamed of

I hope you're searching too

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

When all you feel is pain

I'll kiss you in the rain

Because everything's okay

When we're together

Me and you

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

Baby we're meant to be

Just close your eyes and see

That you're a part of me

My precious story

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

When all you feel is pain

I'll kiss you in the rain

Because everything's okay

When we're together

Me and you.

Tårarna rann ner för mina kinder och jag försökte inte stoppa dem. Han gav mig en frågande blick. Var det bra? Jag nickade.

-Kom hit då, sa han och ställde ner gitarren. Jag ställde mig närmare honom och han tog mitt ansikte mellan sina händer.

-Jag älskar dig, sa jag lågt

-Jag älskar dig också, svarade han. Sedan kysste han mig länge. Jag lade mina händer på hans rygg och tryckte honom närmare mig. Några i publiken började vissla och några började skrika. Efter ett tag släppte han mig.

-Jag hoppas att du stannar med mig för alltid, sa han.

-Jag hade tänkt det, svarade jag och skrattade. Han log.

-Well, congratulations to you two, but can we sing the last song now? Frågade Seike i en mikrofon. Vi började skratta.

-Sure, svarade Kevin.

-Förresten, sa Kevin innan han tog sin gitarr.

-Kalla mig YOHIO från och med nu, Mitt riktiga namn för så dåliga minnen med sig, sa han. Jag log.

-Okej, YOHIO, svarade jag.

Emma kom fram bakom mig och tog armkrok med mig. YOHIO tog upp sin gitarr och jag vinkade hejdå till honom. Han vinkade tillbaka.

Jag och Emma gick tillbaka backstage. Vi satte oss i soffan och väntade på att killarna skulle bli klara. Den sista låten var Déjà Vu. Låten de spelade första gången vi träffades. Alla minnen från tiden innan vi träffades, när vi träffades och allt vi hade gjort tillsammans kom som en våg över mig. Tårarna kom på nytt.

-Vad är det, Amanda? frågade Emma

-N-nostalgi.., svarade jag mellan mina snyftningar. Emma log och kramade om mig.

-Det är inte så att du gråter för att vi kommer skiljas åt när vi är i Sverige igen? frågade hon lågt.

-Va? Svarade jag. De hade inte slagit mig förrän nu… Jag hade alltid tänkt att när YOHIO kom tillbaka till Sverige skulle allt vara bra igen. Jag hade aldrig tänkt på att Emma kanske inte bor i Sundsvall. Men vart bodde hon?

-Men… Men vart bor du? frågade jag och snyftade.

-Långt bort ifrån dig, svarade hon.

-Men vart? frågade jag igen.

-Sundsvall, svarade hon. Snyften övergick till skratt.

-Vad är det, Amanda? Har du blivit psykiskt sjuk eller något? frågade Emma. Jag började skratta ännu mer. Vilken rolig fråga!

-Nej… Jag bara.., svarade jag mellan skrattattackerna.

-Vadå? frågade Emma. Jag försökte lugna ner mig så mycket som jag kunde.

-Jag bor också i Sundsvall, sa jag och började genast skratta okontrollerbart. Efter en stund började Emma också skratta. Jag fick så ont i magen av allt skratt att jag la mitt huvud i Emmas knä och drog mina knän upp till hakan. Emma böjde sig ner över mitt ansikte och hade händerna på magen. Hon hade antagligen också ont. Vi låg så och skrattade tills någon avbröt oss.

-Vad håller ni på med? frågade en röst?          

★Seikes POV★

Vi gick igenom korridoren som ledde tillbaka backstage.

-Det var så jävla roligt! sa YOHIO. Det var första gången han sa det efter en konsert. Vanligtvis brukade han vara missnöjd med sig själv. Jag log. Han log tillbaka. När vi kom backstage satt Emma i soffan och Amanda hade huvudet i hennes knä. Emma satt med ansiktet över Amandas. De skrattade.

-Vad håller ni på med? frågade jag dem. Amanda blev så överraskad att hon ramlade ner på golvet. Emma tittade på oss och sedan började hon skratta ännu mer. Amanda låg på marken och hade tappat andan av fallet. Jag stod bara där och stirrade men YOHIO sprang fram till henne.

-Är du okej, frågade han. Hon nickade.

-Jag tappade bara andan, sa hon när hon började andas normalt igen.

YOHIO hjälpte henne upp. Jenziih, Ray och Linder satte sig i soffan. Jag satte mig ner bredvid Emma i soffan och lade en arm runt henne. Hon började rodna smått. Amanda satte sig på Emmas andra sida och YOHIO satte sig bredvid henne. Det var ungefär en decimeters avstånd mellan mig och Emma. Amanda puttade Emma lite så att hon föll mot mig. Hon la handen på mitt knä för att ta emot sig själv. Jag började le. Hon började rodna och tog bort handen. Hon flyttade lite på sig men jag följde efter henne och satte mig så nära henne som det gick. Hon försökte flytta lite till, men Amanda satt i vägen.  Hon stirrade hotfullt på Amanda. Amanda bara log.

-Vill du inte sitta bredvid mig? frågade jag.

-Jo, men… Det blev lite för trångt.., sa hon ursäktande och rodnade ännu mer. Vi andra började skratta.

★Amandas POV★

Jag och de andra började skratta. Emma var för söt ibland. Jag och Seike flyttade ut lite så att hon fick mer utrymme.

-Tack, sa hon.

Vi satt och pratade länge innan vi var tvungna att åka tillbaka till hotellet. Jag grät för att jag inte ville åka ifrån YOHIO igen.

-Jag vill inte åka ifrån dig igen! sa jag och kramade honom hårt.

-Vi ses ju snart igen, svarade han och strök mig över håret.

-Jag vet… men vi har ju varit borta från varandra så länge.., jag vet inte om jag klarar en dag till utan dig, sa jag.

-Jag känner samma sak. Men kom ihåg att jag älskar dig. Jag ska ägna alla mina drömmar åt dig, svarade han.

-Ursäkta om jag stör.., men kan du inte följa med till hotellet och sova där då? frågade Emma. Jag tittade upp på YOHIOs ansikte. Han log.

-Om jag får för Tommy, svarade han. Vi letade igenom hela arenan nästan innan vi hittade honom i YOHIOs loge.

-Gömmer du dig för oss? frågade Seike honom. Han började skratta.

-Nej, hurså? svarade han

-Vi har letat överallt efter dig, svarade YOHIO.

-Okej. Men… är det där Amanda? Frågade han och tittade på mig. Jag nickade och log.

-Hejsan, Tommy! Sa jag.

-Trevligt att träffa dig! Sa han.

-Jaja. Kan jag få sova på Amandas hotell ikväll? avbröt YOHIO.

-Visst, bara ni inte gör något… oanständigt, svarade Tommy. Alla började skratta, utom YOHIO. Han höjde bara på ögonbrynen. Sedan vände han sig om mot mig.

-Jag ska bara byta om så går vi sen, sa han. Jag och Emma log. Vi gick ut ur logen. När vi väntade på att YOHIO skulle bli klar drog Seike med sig Emma lite längre bort. Seike sa åt oss att det var något privat så vi höll oss borta.

★Seikes POV★

Jag drog med mig Emma lite längre bort till en vägg med ett skynke över. Vi gick in bakom skynket och fortsatte gå en bit bort. Lite längre fram fanns det en dörr. Jag öppnade den och visade henne in. Rummet var svagt upplyst av en liten lampa som stod på golvet i ett hörn.

-Vad gör vi här? frågade Emma. Jag vände mig mot henne. Vi stod mitt i rummet.

-Jag vill berätta en sak för dig, svarade jag.

-Jaha… vad ville du berätta då..? frågade hon. Jag började rodna.

-Jag.., började jag. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta meningen. Alla mina känslor var som en stor klump i magen. Alla tankar var som en dimma. Allt jag kunde tänka på var hur mycket jag tyckte om tjejen som stod framför mig. Första gången jag såg henne visste jag att jag älskade henne.

-Jag tycker om dig… Mycket… Faktum är att jag… Älskar dig..., klämde jag fram. Jag såg svagt hur hennes min skiftade mellan glad och förvånad. Utan att tänka efter böjde jag mig fram och kysste henne. Först stod hon bara där, men efter ett tag besvarade hon kyssen. Jag lade mina händer runt hennes midja. Men efter en stund tryckte hon bort mig.

-Seike... hur gammal är du..? frågade hon.

-Varför undrar du? svarade jag.

-Åldersskillnaden.., sa hon och tittade ner på våra fötter. Jag lade mina fingrar under hennes haka och lyfte upp hennes ansikte. Hon tittade in i mina ögon.

-Ålder kan aldrig sätta stopp för kärlek. Det är bara en siffra. Jag bryr mig inte om varken din eller min ålder, svarade jag. Hon började le och sedan kysstes vi igen.

★Amandas POV★

Jag och YOHIO satt på soffkanten. Ray, Jenziih och Linder hade gått till turnébussen. Vi diskuterade hur barnen nu för tiden var.

-Allt jag vill är att barnen ska våga vara sig själva. De flesta är ju rädda för att bli mobbade. Jag har ju varit med om mycket sådant i mitt liv. De kallade mig bög och mycket annat, sa YOHIO

-Ja, när jag började klä mig i de här kläderna, i femman tror jag, så började alla säga dumma saker åt mig. Vännerna som jag en gång hade, även de som hade stöttat mig tidigare, lämnade mig och började snacka skit om mig bakom min rygg. Jag bryr mig inte så mycket nu, men då… Jag blev deprimerad och började… skära mig själv.., sa jag. YOHIO tittade oroligt på mig.

-Oroa dig inte, jag slutade i åttan. Men jag har ärren kvar, sa jag. Han tittade på mina armar. Jag drog upp ärmen på koftan. Det var runt tjugotre ärr på min underarm. Han strök försiktigt över ärren med sina fingrar.

-Aldrig igen, Amanda, sa han lågt.

-Nu har jag ju dig, svarade jag. Han kysste mig.

-Nämen! Har ni pusskalas igen? sa Seike. Han och Emma kom gående mot oss, hand i hand. YOHIO pekade på deras händer.

-Vad är det där? frågade han och hånlog. Jag kollade på Emma och log.

-Vet du inte det? frågade Seike som svar. De började skratta. Jag himlade med ögonen.

♥--------------------------------------------------------------------------------------------------♥

Seike bestämde sig för att också följa med till hotellet. Jag och Emma kramade om varandra och sa godnatt.

Jag tog YOHIOs hand och började gå mot mitt rum.

-Så, hur har du haft det när jag var borta? frågade han.

-Dagarna var långa och tråkiga. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på dig. Själv då? svarade jag.

-Jag har grävt ner mig i jobb så jag sluppit tänka på hur mycket jag saknat dig. Men det hjälpte inte så mycket, på kvällarna kunde jag inte sova för att jag tänkte på dig, svarade han. Jag log.

När vi kom in i mitt rum satte han sig på sängen och tittade sig omkring.

-Vad ska vi göra? frågade han. Jag gäspade.

-Kan vi inte gå och lägga oss? undrade jag.

-Okej, svarade han.

-Jag måste bara gå på toa, sa han och reste sig upp. Jag nickade. När han gick in på toaletten tog jag upp mitt nattlinne som jag hade slängt på golvet. Jag tog av mig mina kläder och drog på mig nattlinnet. Sedan kom YOHIO ut. Han hade bytt om till pyjamasbyxor, han hade ingen tröja på sig. Och han var… Utan smink.

★YOHIOs POV★

När jag kom ut ur badrummet stod Amanda i nattlinnet. Jag tittade på henne och log. Hon stod där som förstenad.

-Är det något fel? frågade jag.

-N-nej, inget, svarade hon.

-Okej, sa jag. Hon drog bort täcket och lade sig ner i sängen. Jag gjorde samma sak. Hon låg ihop kurad som en boll. Jag lade mig med min mage mot hennes rygg och mina knän i hennes knäveck. Vi låg så ett tag innan jag bröt tystnaden.

-Du tycker jag är ful, va? frågade jag. Jag kände igen ansiktsuttrycket. Alla tjejer jag hade visat mig såhär inför hade reagerat som Amanda gjorde. Det var orsaken till att de flesta gjorde slut med mig. Hon vände sig om mot mig och tittade mig i ögonen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen, så jag tänkte göra en "50 frågor om mig"!   1. Vad är ditt mellan-namn? Gun och Karin s:   2. Vad skulle du vilja heta i förnamn? Haha, Amaya c;3. Är du i ett förhållande nu? Nej s:4. Om j...

Elvira ska följa med på NerdCon ändå! :DDDD <3

Okej. Jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden. I måndags började jag på en ny skola. Grubbeskolan. I början var jag lite nervös över att bli dömd av alla och att alla skulle hata mig på grund av min stil. Men de visade sig vara... ...

Okej... Jag tänker nu citera "yohio_i_mitt_liv" från instagram...  "Vi öppnade dörren till min stuga. vi tog  avv os båda skorna, YOHIO kolla förföriskt in i mina ögon, jag rådnade, han smekte handen lekfullt över mitt lår i soffan och förd...

Hoho... Mina fiskar blir inte glada när min katt stoppar ner sin tass i deras akvarium har jag märkt... Inte för att jag har några fiskar, men... ändå.... tror jag... o.o   Nu måste jag hjälpa Julia med Video blublu sak... Hejdå! ...