-Nej. Du är den vackraste personen jag någonsin sett utan smink, svarade hon. Jag blev förvånad över det svaret, men det såg inte ut som att hon ljög.

-Ingen har någonsin sagt så till mig.., sa jag. Hon log. Jag kysste henne.
Det kändes som om vi flög igenom himlen på ett fluffigt moln. Hon strök min kind. Plötsligt drog hon bort sina läppar och jag var tillbaka i verkligheten igen.

-Jag älskar dig, Kevin, sa hon. Jag log. Plötsligt rann tårar ner från mina ögon. Jag blev väldigt överraskad. Jag hade inte gråtit på flera år! Hur jag än hade försökt, hade tårarna inte velat komma. Förrän nu. Hon hade förändrat hela mitt liv.

Hon log och torkade bort tårarna med sin tumme.

-Tårar passar inte på dig, sa hon och pussade mig på pannan.

-Jag älskar dig också, sa jag. Hon log ännu mer och tog min hand.

Jag låg och vakade över henne hela natten. Hon såg så fridfull ut när hon sov. När hon vaknade låg jag vaken och tittade på henne. Hon höll fortfarande min hand. Hon tittade mig i ögonen och log. Jag log tillbaka. Vi låg så ett tag tills det knackade på dörren.

-Jag öppnar, sa jag. Hon nickade. Jag gick till dörren och öppnade den. Det var Emma och Seike. Emma började rodna när hon såg att jag inte hade någon tröja på mig.

-Tjena Yoyo, sa Seike. Jag rynkade på ögonbrynen. Jag hade aldrig gillat det smeknamnet.

-God morgon, svarade jag även fast jag inte hade sovit.

-God morgon? Klockan är halv två! sa Seike. Jag spärrade upp ögonen och smällde igen dörren.

★Amandas POV★

När YOHIO hade klivit upp för att öppna dörren somnade jag om direkt. Jag vaknade strax därpå när YOHIO ruskade om mig.

-Amanda! Amandaaa! Vakna! Klockan är halv två! sa han. Jag öppnade ögonen och såg YOHIOs vackra, gröna ögon stirra in i mina.

-Äntligen! sa han. Jag reste mig upp ur sängen och tog upp kläderna från igår.

-Har vi bråttom? frågade jag.

-Ganska, svarade han.

-Vart ska vi? undrade jag. Han log hemlighetsfullt.

-Det får du se, svarade han.

-Okej.., sa jag och vände ryggen mot honom. Jag tog av mig nattlinnet och drog på mig mitt svarta linne.

-Jag går på toaletten, sa han. Jag nickade och fortsatte att klä på mig.

När jag var klar tog jag på mig min jacka och skor och väntade på att YOHIO skulle bli klar.

-Du kan gå ut, jag kommer snart! ropade han från badrummet.

-Okej! ropade jag tillbaka och gick ut genom dörren. Emma och Seike satt utanför dörren och väntade.

-Äntligen! sa Emma när hon såg mig. Jag log.

-Förlåt att det tog så lång tid, sa jag.

-Det gör inget. Vet du vad vi ska göra? Seike vägrar berätta något, frågade hon.

-Nej, YOHIO vill inte heller säga vad vi ska göra, svarade jag. Seike log hemlighetsfullt.

Efter en liten stund kom YOHIO ut ur rummet. Han hade en svart skinnjacka, rosa byxor, silvriga skor och stora solglasögon på sig.

-Ska vi gå? frågade han. Seike nickade och reste sig upp. Emma reste sig också. Seike och Emma tog varandras händer och följde efter YOHIO som gick först. Jag gick längst bak och gjorde mitt bästa för att följa med i deras takt.

När vi kom ut på gatan svängde de höger mot en tunnelbanestation.

Jag hamnade ungefär fem meter bakom Emma och Seike som pratade och pratade. Ingen lade märke till att jag hamnade bakom. När de gick ner till tunnelbanan stannade jag där uppe för att se när de märkte att jag var borta.

Efter ungefär tjugo minuter blev jag trött på att vänta. Jag tog fram min mobil och ringde till Emma.

Sju signaler gick. Hon svarade inte. Han var antagligen för upptagen med Seike för att bry sig. Mina tårar började rinna. Jag var van att vara ensam, men det här… Min bästa vän struntar i mig. Och värst av allt: Min pojkvän brydde sig inte om att jag var utanför. Det var ju ett trevligt sällskap.

Jag testade ringa till YOHIO. Efter fem signaler svarade han.

”AMANDA?! VART ÄR DU?!” skrek han i telefonen. Det lät som om han grät.

-Jag.., började jag men jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Seike tog luren.

”Emma och YOHIO är hysteriska. De gråter båda två. Vart är du?” frågade han.

-Jag är vid tunnelbanestationen närmast hotellet, svarade jag.

”Okej, vi kommer och hämtar dig.” sa han. Jag hade inte lust att förklara för YOHIO och Emma då. Jag var tvungen att lugna ner mig först.

-Nej, Seike. Bara du. Snälla, bad jag. Jag visste att han inte skulle be om en förklaring.

”Okej…” svarade han.

-Hejdå, sa jag och lade på. Jag satte mig ner på gatan med ryggen mot en husvägg. Människorna som gick förbi mig tittade konstigt på mig, men jag brydde mig inte.

Efter ungefär en kvart kom Seike upp från tunnelbanan. Jag ställde mig upp. Han gick fram till mig och kramade om mig.

-Vill du åka nu på direkten eller ska vi vänta en stund? frågade han.

-Kan vi stanna en liten stund till? undrade jag.

-Visst, svarade han. Jag satte mig ner mot husväggen igen. Jag var tvungen att rensa mina tankar och bli lite starkare innan jag träffade dem igen. Seike satte sig bredvid mig och strök mig över ryggen.

-Du behöver inte svara, men varför stannade du? frågade han efter en liten stund.

-Ni hade så roligt och ni brydde er knappt om mig. Jag trodde det aldrig skulle hända med er, men så hände det, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, svarade jag utan att tveka.

-Det var verkligen, verkligen, inte meningen, sa han. Jag gav honom ett svagt leende.

-Jag vet. Det är bara jag som är konstig, sa jag. Han log.

-Kan vi gå nu? frågade jag.

-Ja, jag tror att de börjar bli lite oroliga igen, svarade han och skrattade lågt. Jag log. Vi reste oss upp och gick ner i tunnelbanan.

♥---------------------------------------------------------------------------------------------------♥

★YOHIOs POV★

Jag och Emma satt på en bänk och väntade oroligt på att Amanda och Seike skulle komma. Jag strök Emma över ryggen för att lugna oss båda. Hon satt med knäna vid pannan och snyftade.

-Det är mitt fel.., sa hon mellan snyftningarna.

-Säg inte så, det var mitt fel att jag inte gick med henne. Hon är ju ändå min flickvän, svarade jag.

-Men.., snyftade hon. Jag var själv väldigt ledsen och orolig, men jag försökte att inte visa det inför Emma. Om jag inte kunde vara stark, varför skulle hon kunna vara det?

-Emma, YOHIO.., sa en röst bakom oss. Vi vände oss om. Det var Amanda. Emma kastade sig över henne.

-Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.., sa hon samtidigt som hon snyftade.

-Du har inget att be om ursäkt för. Det var mitt fel att ni blev så oroliga. Förlåt mig, svarade Amanda.
Emma och Amanda stod och kramade varandra ett tag. Amandas ansikte var nerborrat i Emmas hår.
Efter en stund kollade Amanda upp på mig och släppte Emma. Emma släppte Amanda och gick till Seike. Amanda kom fram till mig och kramade mig hårt.

-Förlåt, viskade hon.

-Vi var jätteoroliga.., svarade jag.

-Jag vet, förlåt.., sa hon. Jag pussade henne på pannan

-Varför gick du ifrån oss? frågade jag. Hon svarade inte på ett tag.

★Amandas POV★

-Varför gick du ifrån oss? frågade YOHIO. Jag visste inte om jag skulle svara. Men jag svarade eftersom han var den enda som verkligen förstod mig.

-Jag ville se hur lång tid det tog innan ni märkte att jag var borta, svarade jag lågt. Han tittade in i mina ögon.

-Förlåt mig, sa han. Jag tittade ner på marken.

-Jag har ju redan sagt att.., började jag men han avbröt mig.

-Det är inte ditt fel. Det var jag som var okänslig. Förlåt, jag har bara haft så mycket i mitt huvud på sista tiden, sa han. Jag tittade upp på honom, log och pussade honom på kinden. Han log.

-Är vi sena nu? frågade jag. Han tittade på en klocka. 27 minuter över 2

-Nej. Om vi skyndar oss så hinner vi, svarade han.

Vi drog med oss Seike och Emma och skyndade iväg. YOHIO höll min hand och sprang framför mig. Jag sprang så fort jag kunde. Han var snabbare än mig.
Emma och Seike sprang bredvid oss. Jag kollade på Emma. Hon hade lika svårt att hänga med som jag.

Jag tror att Seike och YOHIO tävlade om att komma till tåget först, de gav varandra blickar som sa ”Jag kommer först!” lite då och då. När vi äntligen var framme vid tåget var klockan 5 över halv 3.

-Skit, vi missade den sista möjliga, sa YOHIO.

-Ursäkta mig, men kan ni snälla berätta vart vi ska? frågade Emma.

-Nej, eftersom det inte blir idag så kan vi inte berätta idag. Vi åker imorgon istället, svarade Seike.

Istället för att åka till det hemliga stället gick vi ut och så fick vi en rundtur i Tokyo. YOHIO och Seike visade alla de bästa shoppingaffärerna, sushiställena och sedan gick vi på ”Ueno Zoo”. Det var ett zoo med fler än 500 olika djur. De sötaste var pandorna som hängde i träden. YOHIO hade fått lov att sova på mitt hotell en natt till, så efter rundturen gick vi tillbaka till hotellet och gick och lade oss.

Nästa morgon vaknade jag mycket tidigare än de andra. Jag tog fram min mobil och kollade på klockan. Kvart i 7. Jag stönade. Eftersom jag inte hade lust att somna om, steg jag upp ur sängen och tog på mig kläder.

Jag tog på mig en ljusrosa klänning med körsbärsblommor på som jag hade köpt dagen innan.
YOHIO hade berättat att de kallades ”Sakura” i Japan. Sakura var ett vackert ord. Jag älskade hur de la sig på tungan. ”Det skulle passa i en låt.” hade jag sagt när han berättade det för mig. Han hade skinit upp och lett ett brett leende.

Jag drog på mig ett par vita knästrumpor och satte ett vitt hårband i håret. Jag visste vad YOHIO skulle ha sagt nu.

-Kawaii! hörde jag en trött röst säga bakom mig. ”Kawaii” är japanska för ”sött/söt” Jag vände mig om och såg att YOHIO kollade på mig.

-Förlåt om jag väckte dig, sa jag och log. Han log tillbaka.

-Det gör inget, svarade han. Han drog bort täcket och klev också upp. Han gav mig en snabb kyss och tog sedan fram kläder ur sin väska.

Jag satte mig på sängen och tittade på medan han klädde på sig.

-Vad ska vi göra nu då? frågade jag när han var klar. YOHIO tänkte efter ett tag. Sedan sken han upp i ett lurigt leende.

-Vill du skoja med Seike? frågade han. Jag skrattade.

-Gärna, svarade jag. Han gick in på toaletten och sminkade sig. Sedan tog jag hans hand och vi sprang ut i korridoren utan skor. Vi fnissade tyst, så vi inte skulle väcka någon.

Vi ställde oss i hissen och åkte upp en våning. När vi var på våningen ovanför letade vi reda på rum 481, Emma och Seikes rum. Jag och YOHIO bestämde oss för att jag skulle få hämnas på Seike för den gången när han sa att YOHIO hade svimmat och jag störtade ut på scenen.

YOHIO lade sig på golvet en bit ifrån deras dörr. Jag bytte ansiktsuttryck från glad till förtvivlad och försökte pressa fram några tårar. Jag bankade på dörren så desperat jag kunde. När ingen öppnade, ropade jag på Seike och snyftade.

-Hjälp mig Seike! ropade jag. YOHIO låg på golvet och försökte kväva sitt skratt.

-Seike! fortsatte jag. Till slut öppnade Seike dörren. Han var nyvaken och hans hår var rufsigt.

-Vad är det? frågade han nyvaket.

-YOHIO.., YOHIO svimmade! sa jag och snyftade. Seike spärrade upp sina ögon.

-Vart är han? frågade han oroligt. Jag svarade inte, utan pekade mot YOHIO. Han låg på golvet. Seike rusade fram till honom och satte sig bredvid honom. Han ruskade om YOHIO.

-YOHIO?! Yoyo?! Vakna!! ropade han. Jag stod och försökte hålla minen.

När YOHIO inte reagerade lyfte Seike upp honom och gick in till Emmas rum och lade honom på sängen. Jag följde efter och fejksnyftade som en galning.
Emma vaknade och kollade på YOHIO.

-Vad händer? frågade hon yrvaket.

-Kan du flytta dig, Emma? bad Seike. Hon nickade och klev upp ur sängen.

-Vad händer? frågade Emma igen.

-YOHIO har svimmat, svarade Seike panikartat. Seike satte sig på knä bredvid YOHIO i sängen. Jag gick fram till YOHIO och snyftade livet ur mig själv. Jag lade handen på hans mage, som ett tecken att han ska hålla andan. Han förstod vinken och hans bröstkorg slutade höjas och sänkas. Jag gjorde en så trovärdig flämtning som möjligt.

-Han slutade andas! sa jag. Seike spärrade upp ögonen.

-Nej! Stanna med oss! skrek han. Jag lade två fingrar mot hans hals för att känna pulsen. Jag kände rytmen av hans hjärtslag.

-Han har ingen puls! skrek jag, även fast han hade det. Jag gjorde mun mot mun metoden, fast det var mer som en puss för mig och YOHIO. Sedan lade jag mina händer över hans hjärta och tryckte med jämna mellanrum. Jag tryckte inte hårt men sängen skakades så mycket att det inte syntes att YOHIO andades. När jag slutade tittade jag på Seike och skakade på huvudet. Jag snyftade högt.

-Jag ringer ambulansen! sa Seike.

-Nej, Seike... Det är över.., sa jag dramatiskt. Seike begravde sitt ansikte i sina händer. Emma stod vid väggen och förstod ingenting. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag brast ut i skratt och lade min panna mot YOHIOs mage. YOHIO började andas igen och började också skratta.

-Vad i…?! sa Seike förvånat.

-April april! skrek jag.

-Det är ju inte ens första April! skrek Seike till oss.

-Vi vet, sa YOHIO och började skratta ännu mer.

Seike bokstavligt talat drog ut oss ur rummet och puttade ut oss i korridoren. Jag och YOHIO höll på att flabba ihjäl oss.

★YOHIOs POV★

Jag och Amanda gick mot vårat, eller hennes, hotellrum. Vi fnissade som galningar. Plötsligt avbröt Amanda vårt fnissande.

-Gick vi över gränsen? frågade hon. Jag tänkte på det ett tag.

-Nej, jag tror inte det. Han kommer helt säkert vara arg på oss ett tag, men han kommer glömma det så småning om, svarade jag. Hon nickade och log.

Även fast jag var så säker på mitt svar i början, blev jag osäkrare på det allt eftersom dagen gick.
När klockan var ett, blev jag så osäker att jag gick för att prata med Seike.

Jag knackade på dörren. Emma öppnade. Hon släppte in mig. När jag kom in såg jag att Seike låg på sängen och sov. Han vred och vände på sig. Han måste ha haft en mardröm.

-Det tog ett tag att lugna ner honom efter att ni hade gått, sa Emma lågt.

-Är du arg på oss? frågade jag och tittade på henne. Hon skakade på huvudet.

-Nej, men jag är lite besviken faktiskt, svarade hon. Jag nickade.

-Kan jag få prata med Seike ifred? frågade jag. Hon nickade och tog på sig sina skor.

-Jag går till Amanda, sa hon och log ett trött leende. Jag log tillbaka och nickade.

Hon gick ut genom dörren. Jag förberedde mig på det värsta, och när jag trodde att jag var beredd så väckte jag Seike. Men jag var inte beredd.

 Så fort han vaknade och såg mig fick han ett argt ansiktsuttryck, och inte ett av de som han fick normalt när man skojade med honom, utan ett riktigt argt. Det kändes som om alla mina förhoppningar om att bli sams sjönk till botten av en djup sjö.

Jag satte mig ner på en stol.

-Vad fan höll du på med?! skrek han åt mig. Jag tittade ner på golvet.

-Jag.., jag vet inte… Snälla förlåt mig, Seike.., bad jag. Han skakade på huvudet.

-Nej, YOHIO, Jag förlåter dig inte så lätt den här gången! Du vet vad jag tycker om att skoja om sådant! skrek han.

-Ja, jag vet… men.., började jag, men Seike avbröt mig.                         

-Så varför gjorde ni det? skrek han åt mig. Plötsligt blev jag förbannad och reste mig upp.

-Dra inte in Amanda i det här! Det var min idé, lämna henne utanför det här! skrek jag till honom. Han blev chockad.

-Visst, men ge mig en förklaring! svarade han, nu i normal samtalston. Jag satte mig ner på stolen igen och han satte sig på sängen.

-Jag vet inte varför jag gjorde det, sa jag. Han ställde sig upp igen. Han gick fram och tillbaka i rummet. Jag blev stressad av det, men jag sa inget.

-Ibland förstår jag mig inte på hur du tänker! Du vet om att jag hatar det, men ändå så gör du det! skrek han, fortfarande vankande av och an.

Jag reste mig upp och ställde mig framför honom så att han inte kunde fortsätta gå.

-Slå mig. Jag vet att jag gjorde fel. Jag vet att du vill slå mig, så gör det, sa jag. Han granskade mig noga.

-Jag tänker inte slå dig, muttrade Seike. Efter en stund satte han sig ner på golvet i skräddarställning och tittade ner på sina fötter. Jag satte mig på knä bredvid honom.

-Jag blev så orolig.., viskade han. Jag såg en tår rulla ner för hans kind.

-Jag vet… förlåt mig, svarade jag. Jag lade en arm runt hans axlar och han begravde sitt huvud i sina händer.

-Jag tänker inte förlåta dig än.., svarade han. Jag nickade.

-Amanda...? frågade jag.

-Redan förlåten, svarade han.

Jag tittade på klockan. Halv två.

-Ska vi fortfarande ge dem överraskningen? frågade jag. Han tittade upp på klockan och sedan på mig.

-Ja, svarade han. Utan några fler ord reste vi oss upp. Han tog på sig sina ytterkläder och tog med sig Emmas jacka, sedan gick vi till Amandas rum.

★Amandas POV★

-Så vadå… Tänker du lämna mig? frågade jag. Emma skakade på huvudet.

-Nej! Jag sa bara att.., svarade hon

-Jag vet vad du sa, muttrade jag. Hon tittade ner i marken, som om hon skämdes.

-Förlåt mig, sa hon.

-Nej, det är mitt fel, du ska inte säga förlåt, svarade jag och kramade henne. Hon besvarade kramen.

-Hörni! Klä på er, vi ska dra, ropade YOHIO genom dörren. Jag tog på mig jackan och skorna. Emma tog på sig sina skor, hon tog inte med sig sin jacka hit. Hon log ett vackert leende och så gick vi ut.

-Här, sa Seike och log ett svagt leende. Han räckte fram Emmas jacka till henne. Hon tog emot den.
Det syntes att Seike hade gråtit. Jag kastade mig runt hans hals.

-Förlåt.., sa jag.

-Det är okej, sa han. Jag släppte honom och såg att han log brett. Men jag visste inte om det var ett riktigt leende eller inte.

Vi gick i rask takt mot tunnelbanan. Den här gången hamnade jag inte efter.
Jag och YOHIO gick hand i hand bakom Emma och Seike.

-Det här ska bli kul, sa Seike.

-Ja, svarade YOHIO. Det blev en väldigt pinsam tystnad.

-Kan ni berätta vart vi ska? frågade jag, i ett försök att bryta tystnaden.

YOHIO och Seike kollade varandra i ögonen. Det var första gången jag såg att de kollade på varandra sedan imorse.

-Nej, svarade Seike.

-Inte än, sa YOHIO och log. Seike log också. Sedan gick vi i tystnad.

Tågvagnen var full med folk, så vi fick klämma ihop oss för att få plats.

När vi var framme var klockan två. Den senaste halvtimman hade vi spenderat åt att åka tunnelbana. Mina ben var stela av att stå stilla så länge.

-Vart ska vi nu då? frågade Emma.

-Vi ska åka mer tunnelbana, svarade YOHIO. Jag stönade.

-Kan ni inte berätta vart vi ska? frågade jag. YOHIO och Seike skakade på sina huvud. Vi satte oss ned på en bänk och väntade på att nästa tåg skulle komma.

Plötsligt började ”SKYLiMiT” spelas. Det kom från min mobil. YOHIO började le.  Jag tog mobilen och kollade vem det var. Folk brukade aldrig ringa till mig. Jag spärrade upp ögonen när jag såg vem det var.

-Vem är det? frågade YOHIO.

-Det… Det är min… Pappa.., svarade jag. Jag hade inte pratat med min pappa på flera år, och jag hade inte lust att göra det nu heller. YOHIO höjde på ögonbrynen.

-Ska du svara? frågade han. Jag tittade på namnet på skärmen. Sedan nickade jag. Jag svarade med en skakig röst.

-Hallå?

”Hej, Amanda! Det är pappa!” svarade pappa. Jag gick en bit ifrån YOHIO och de andra för att få vara ifred.

-Jag vet, sa jag. Det blev en pinsam tystnad. Han började skratta pinsamt.

”Jag ville bara höra hur det var med dig.” sa han. Han lät inte full.

-Jag mår bra, svarade jag.

”Vad bra!” sa han. Det blev en pinsam tystnad igen.

”Jag har slutat dricka, om du undrar.” sa han.

-Jag bryr mig inte längre, svarade jag, dels för att jag verkligen inte brydde mig och dels för att jag inte ville prata med pappa mer.

”Men du… Jag förstår om du är arg på mig, men jag har förändrats! Jag har inte varit full på 4 månader nu! Snälla, ge mig en andra chans!” bad han. Jag försökte hålla mina känslor i styr, men jag kunde inte hålla tillbaka raseriet som grodde i mig.

-Jag har redan gett dig för många chanser! Och varje gång så har du svikit mig! Jag vill inte ha dig i mitt liv längre! skrek jag åt honom. Det blev tyst i andra änden ett tag.

”Kan jag komma hem, så kan vi prata om det här, ansikte mot ansikte?” frågade han

-Först och främst, så är det inte ditt hem längre. Och jag är inte hemma, svarade jag.

”Vart är du då?” frågade han.

-Jag är i Japan, med min underbara blivande man och lever det underbara livet, utan dig! Skrek jag. Det där om ”blivande man” var kanske inte sant, men jag ville att han skulle veta att jag inte behövde honom längre. Det blev tyst. När han inte svarade så lade jag på luren.
Några ensamma tårar rullade ner för min kind. Jag torkade bort dem innan jag gick tillbaka till YOHIO, Seike och Emma.

-Vad var det där om? frågade Seike. Jag började berätta om hur min pappa svek mig när mamma hade dött.

-Och nu vill min pappa börja leva tillsammans med mig igen.., avslutade jag. De blev tysta ett tag. En ensam tår rullade ner för min kind. YOHIO torkade bort den med sin tumme. Jag log ett svagt leende mot honom.

Tåget rullade in till plattformen. Vi ställde oss upp och gick ombord. Det var lika trångt som på förra tåget.

-Hur länge ska vi stå på det här tåget? frågade jag. Seike kollade på sin mobil.

-Klockan är halv 3 nu, så i en halvtimme till, svarade han. Jag suckade djupt.

När vi äntligen var framme hade jag så ont i mina ben att jag ville sätta mig ner på golvet och vila. Men YOHIO drog mig vidare.

-Kom igen, vi är snart framme! sa han för att uppmuntra mig. Jag suckade, och gick efter så snabbt jag kunde.

När vi kom ut ur tunnelbanestationen sken solen starkt och det var ganska varmt ute. Jag sträckte på mig innan YOHIO började dra oss mot en park. När vi kom fram förundrades jag över det jag såg.

Parken var stor och i mitten av allt fanns en liten väg. Vägen var inklämd mellan rader med körsbärsträd. Mellan träden stod massa stånd som sålde allt från sushi till souvenirer.
Från träden föll små, rosa blad. De landade på marken mjukt, likt som snö.
YOHIO stod och betraktade mig medan jag utforskade parken med blicken.

-Sakura.., viskade jag. Han började le. Jag vände mig mot honom och kastade mig runt halsen om honom. Han tryckte mig mot sig.

Jag slängde en blick mot Emma. Hennes ögon var uppspärrade av förtjusning och hon studerade stället med blicken, precis som jag hade gjort. Seike kramade henne bakifrån. Det syntes att han älskade henne.

YOHIO lossade på sitt grepp och jag gjorde samma sak.

-Det är sakura-festivalen, förklarade han för mig. Jag tittade mig omkring ytterligare en gång.

-Vad gör man på sakura-festivalen? undrade jag.

-Just på den här festivalen så kommer det finnas en öppen scen, där vem som än vill får gå upp och sjunga. Men annars så finns det jättemånga ställen som man kan köpa saker ifrån, svarade han.

Jag tittade på Emma och Seike för att se vad de höll på med. De var fullt upptagna med att hångla. Jag fnissade till.

-Det där var ovanligt, Seike, sa YOHIO i ett försök att skoja. Seike släppte Emmas läppar några sekunder för att räcka ut tungan till YOHIO. Jag började skratta som en galning. Det var skönt att se YOHIO och Seike skoja med varandra igen.

Resten av dagen gick vi och tittade på saker i stånden. YOHIO och Seike verkade bli lite mer vänskapliga mot varandra, men det var fortfarande spänt emellan dem.

Klockan 6 började den så kallade ”öppna scenen”. Vi bestämde oss för att gå och kolla på det.

-Vad roligt det ska bli! sa Emma. Vi andra nickade instämmande.

Det var inte så många som var med och sjöng, och efter en halvtimma var det ingen som ville uppträda.

-Är ni säkra på att ni inte vill? Det här kan vara er stora chans! sa mannen som ledde öppna scenen. YOHIO översatte vad han sa åt mig och Emma.

Seike och YOHIO utbytte några blickar. Det var som om de pratade med varandra genom blickar. Efter några blickar, nickade de samtidigt och ställde sig upp. Jag och Emma tittade förvirrat på dem.

-Vänta här. Vi kommer snart, sa YOHIO och log mot oss. Seike gav oss också ett leende. De började gå mot scenen.

-Vad ska de göra nu då? frågade jag och suckade. Emma fnittrade.

-Med de där pojkarna vet man aldrig vad som kommer hända, svarade hon. Vi fnissade.

När YOHIO och Seike hade gått, så hade vi ingen som kunde översätta åt oss. Presentatören började säga något i mikrofonen. Jag förstod ingenting förutom när han sa YOHIO, Seike och Seremedy.

När han sa ”YOHIO” och ”Seike” började alla i publiken jubla och skrika. De ställde sig upp på sina bänkar för att kunna se. Jag och Emma började skratta och ställde oss också på vår bänk.

Vi hade en utmärkt plats. Vi satt i mitten på fjärde raden. När vi stod upp kunde vi se hela scenen. YOHIO och Seike kom utstudsande på scenen i armkrok. Det var som om bråket i morse aldrig hade hänt.

-Undrar vilken låt de kommer sjunga! sa Emma högt för att jag skulle höra genom allt skrik.

-Jag vet inte, kanske NO ESCAPE? svarade jag lika högt. Hon ryckte på axlarna.

Till min förvåning började introt till ”Always by your side” spelas. Emma och jag tittade på varandra. Vi såg båda lika förvånade ut. Sedan började Seike och YOHIO sjunga i duett.

You see, I never were a man of words

I used to run from everthing, myself included

But now I'm standing here before you, all is clear

Your smile makes me feel like I can finally speak up

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your side

I know you never were that girl they said they knew

Want you to see that I care for you

don't push me away

There will be times when all these words seem far away

But now somehow

I want you to recall to my song

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your side

In all your doubts

try to remember

this song is for you

It's nothing much

'cus

words will never be enough for what you mean to me

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your - -

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your side

Under hela låten släppte de aldrig blicken från oss, hur mycket de än studsade runt. Jag stod och log med tårar i ögonen. Det var den andra gången YOHIO hade gjort något sådant till mig. Jag blev rörd. Emma satt och grät glädjetårar.

Seike kom ner från scenen efter en stund.

-Den var till er från oss, sa han och rodnade svagt. Vi kramade honom hårt.

-Men vart är YOHIO? frågade jag när vi hade släppt honom. Han ryckte på axlarna.

-Han sa att han var tvungen att fixa en sak och att jag skulle gå ut till er, svarade Seike.

Plötsligt hördes ett mullrande från scenen. Ett piano kom utrullandes av två män. YOHIO gick bakom dem. Vi blev förvånade över att han gick upp på scenen igen.

★YOHIOs POV★

Jag gick ut på scenen bakom männen som rullade ut det vita pianot. Den här gången mådde jag inte illa. Den här gången var det annorlunda. Jag brydde mig inte om vad publiken tyckte om mig. Jag brydde mig bara om Amanda. Kärleken i mina drömmar.

Männen frågade vart jag ville ha pianot. Jag pekade på mitten av scenen. En annan man kom bärandes på en pianopall. Han ställde den vid pianot.

Männen gick av scenen och jag satte mig på pallen. Jag lät mina fingrar glida lätt över tangenterna. Sedan började jag spela. Eftersom att det inte fanns något annat instrument, eller någon annan som kunde spela den här låten, fick jag spela och sjunga den själv.

Jag började sjunga.

From the time we met

you were dear to me

Though seasons keeps on changing

in my memories

The night sky which I gazed into

would never seem to end

Even then you woke me up with a smile

Now I can't erase

the image of your face

Screaming out your name

with every beat of my heart

Can you see the stars?

You're so close, but still so far

Can you feel my voice breathing life into you?

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

En varm bris svepte in över scenen och blad från körsbärsträden flög genom luften. Jag fortsatte.

If I fade away

Then will you search for me?

If "someday" don't exist

then will you wait for me?

This time I'll hold you tight

so we won't have to part again

In your eyes I saw your heart reach out for me

No matter how we try

our love will never die

Endless nights of crying

were all just for you

Somewhere in between

reality and dream

Can you feel my tears falling down on your skin?

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

Solen började gå ner och det fortsatte att blåsa.

Lonley nights won't last forever

Until we meet again

we'll always be together

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

Now I can't erase

the image of your face

Screaming out your name

with every beat of my heart

Can you see the stars?

You're so close, but still so far

Can you feel my voice breathing life into you?

Sakura, falling. Så hette låten. Sakura, falling.

Publiken satt alldeles tysta. Alla satt ner och bara stirrade. De gillade det inte. Men jag brydde mig inte. Det ända jag brydde mig om var Amanda. Jag tittade in i hennes ögon. Hon ställde sig upp. Hennes ansikte såg annorlunda ut. Jag kunde inte slita blicken ifrån henne.

Hon började gå. När hon kom ur mitt synfält sänkte jag blicken och började gråta.

Jag hade aldrig gråtit mycket tidigare, men den här tjejen hade fått mig att gråta tre gånger på lika många dagar. Jag var förvånad över hur mycket en person kan förändra ett helt liv.

Tårarna rann ner för mina kinder och landade på mina byxor. En hand lades på min axel. Jag hoppade till av överraskning. Jag vände mig om och såg att Amanda tittade på mig. Hon stod där och bara tittade på mig. Jag ställde mig upp.

-Det där var.., började hon. Hemskt, avslutade jag hennes mening med i mitt huvud.

-Obeskrivligt bra, avslutade hon. Jag blev chockad. Hon kysste mig länge. Publiken började applådera.

-Jag trodde.., sa jag, oförmögen att avsluta meningen.

-Du borde inte tro så mycket, svarade hon och log. Jag tittade på hennes leende. Hennes vackra leende. Varje gång hon log, så kunde jag höra änglarna sjunga. Jag tog hennes hand.

-Jag älskar dig. Väldigt mycket, sa jag.

-Jag älskar dig också. Du är det bästa som någonsin har hänt mig, svarade hon. Jag kan inte beskriva hur mycket det betydde när det kom från henne.

Vi gick av scenen, hand i hand, och gick tillbaka till Seike och Emma. Seike lade sina händer på mina axlar och tittade djupt in i mina ögon.

-Du är en av mina bästa vänner. Jag vill inte tappa bort dig någonstans här inne, sa han och pekade på sitt huvud. Jag log. Tårarna glänste i hans ögon. Han drog mig till sig och kramade om mig. Han bad om att jag skulle stanna med honom. Jag besvarade kramen. Mitt svar var ja. Jag tänkte aldrig lämna honom, Amanda, Emma eller någon annan i Seremedy.

★Emmas POV★

När YOHIO spelade… Det är omöjligt att beskriva hur det såg ut. Han satt där uppe på scenen som en ängel medan sakurabladen virvlade omkring i luften. Det var en onaturligt vacker scen, som jag trodde bara fanns på film.

Alla de här veckorna hade varit som en film för Amanda och YOHIO. En romantisk film. En dröm. Vilken tjej skulle inte vilja ha Amandas liv?
Det hade varit ganska romantiskt för mig och Seike också. Men Amanda och YOHIO är oslagbara.

Dagarna gick snabbt, och det var snart dags att åka tillbaka hem till Sverige. Jag ville inte åka ifrån Seike, men tanken på att han snart också skulle komma hem, fick mig att ge med mig. Men… han bodde ju i Stockholm…

-Hejdå.., viskade jag i Seikes öra. Tårarna for ner för mina kinder. Vi kramade varandra hårt.

-Jag älskar dig. Kom ihåg det, sa han till mig. Jag nickade. Vi släppte taget om varandra och han gav mig en kyss innan jag gick igenom säkerhetskontrollen. Jag vinkade till honom från andra sidan. Han vinkade tillbaka.

Jag satte mig i väntsalen och väntade på att planet skulle boardas. Jag tog fram min mobil. Amanda hade skickat ett sms. Jag öppnade smset.

”Hejdå, Emma! Hade hon skrivit.

”Jag kommer sakna dig också! Men jag kommer och möter dig på tågstationen i Sundsvall i övermorgon.<3” skrev jag till svar. Innan hon hade svarat sa en kvinna i högtalarna att det var dags att boarda planet.

”Jag måste stänga av mobilen nu, jag ska gå ombord. Men jag skriver till dig när jag har kommit av planet!” skrev jag snabbt och skickade till Amanda. Jag stängde av telefonen, tog mina väskor och gick mot utgången.

När jag hade gått ombord, satte jag mig på min plats. Jag satt vid ett fönster. Jag tittade ut genom fönstret medan flygvärdinnorna hade ”säkerhetsuppvisningen”, som jag kallade det. Sedan somnade jag.

-Ursäkta mig, fröken, men vi är i Stockholm nu, sa en flygvärdinna. Jag tittade mig nyvaket omkring. Jag nickade och spände upp säkerhetsbältet. Jag tog mitt handbagage och gick ur planet.

-Gud vad skönt att vara tillbaka i Sverige! sa jag till mig själv och sträckte på mig. Solen höll på att gå ner och det var ganska kyligt.

Jag gick igenom tullen, hämtade min väska och gick ner till ”Arlanda express” tågen.

Jag åkte med tåget till Stockholm centralstation. Där bytte jag tåg till SJ snabbtåg till Umeå. Jag skulle av på Sundsvall C. Jag satte mig ner och tog det lugnt ett tag. Jag tog upp min mobil och satte på den igen. Ett nytt sms från Amanda. Innan jag öppnade det tog jag fram mina hörlurar och stoppade i dem i min telefon. Jag satte på en av Seremedys låtar, closure. Det hade alltid varit min favoritlåt.

Jag öppnade Amandas sms.

”Ha en bra resa! Ses snart igen! :)” Jag log.

”Nu sitter jag på tåget till Sundsvall. Ses i över morgon. :)” skrev jag till svar. Sedan lutade jag mig bakåt och blundade. Seremedys låtar var alltid bättre när man gjorde så.

★Amandas POV★

Det plingade till i min mobil. Ett sms.

”Nu sitter jag på tåget till Sundsvall. Ses i över morgon. :)” Det var från Emma. Jag log och lade ifrån mig mobilen.

Jag, YOHIO och Seike satt på deras hotell och såg på film på Seikes dator. Jag hade checkat ut från mitt hotell en dag tidigare. Jag sov på hotellet YOHIO och resten av Seremedy bodde på så att jag kunde vara med YOHIO och de andra så mycket som möjligt innan jag skulle hem till Sverige igen.

Jag satt uppkurad i soffan med mitt huvud lutat mot YOHIOs axel. Seike satt på andra sidan av YOHIO.

-Jag vill ha popcorn! utbrast Seike plötsligt.

-Gå och köp lite då, svarade YOHIO och skrattade.

-Pausa filmen då, sa Seike och reste sig upp. YOHIO pausade filmen och lade datorn på Seikes plats. Seike tog på sig sina skor och sin jacka och öppnade dörren.

-Glöm inte Coca Cola! skrek jag efter honom innan han gick ut. Han smällde igen dörren bakom sig.

-Vad ska vi göra medan Seike är borta? Frågade YOHIO. Jag ryckte på axlarna.

-Jag vet inte, vad tycker du? svarade jag. YOHIO tänkte efter ett tag.

-Vet du vad vi borde göra? frågade han och log ett brett leende.

-Nej, vadå? frågade jag och kollade upp på honom.

-Vi borde göra en video om oss. En video där vi berättar om allt som har hänt oss under året för att ha som minne när vi blir äldre! sa han. Jag sken upp i ett leende.

-Bästa idéen någonsin, svarade jag. YOHIO reste sig upp.

-Vänta här, jag kommer snart, sa han och gick ut ur rummet.

När han kom tillbaka hade han en kamera och ett stativ i händerna. Han log mot mig och ställde upp stativet. Han satte på kameran och började spela in.

★YOHIOs POV★

Jag började spela in filmen. Jag hade mitt ansikte nära kameran och log mot den. Amanda började skratta bakom mig.

-Sluta spexa med ditt fina leende, YOHIO, sa hon. Jag vände mig om och räckte ut tungan åt henne. Jag satte mig ner i soffan bredvid henne. Vi satt tysta ett tag. Sedan brast vi ut i skratt.

-Hur ska man börja en sådan här video? frågade Amanda och kollade på mig. Jag log mot henne.

-Vi kan väl börja så här.., sa jag och kysste henne. Efter en liten stund vände jag mig till kameran.

-Påminnelse till mig själv i framtiden: Kyss Amanda oftare! sa jag. Hon började skratta.

I ungefär en kvart satt vi och berättade om hur vi träffades och om Japanresan, sedan kom Seike tillbaka.

-Oj, nu kommer Seike tillbaka! Nu ska vi se på film, äta popcorn och dricka Cola. Påminnelse till mig själv i framtiden: Börja aldrig dricka alkohol. Man kan ha roligt utan det, sa Amanda och log mot kameran. Sedan gick jag fram och gjorde v-tecknet mot kameran och stängde av. Amanda började skratta.

-Vad höll ni på med? frågade Seike. Vi log mot honom.

-Vi skapade ett minne, svarade Amanda. Seike log.

-Ska vi fortsätta se på filmen nu? frågade han och höll upp en påse popcorn och en flaska Coca Cola.

-Ja, kom och sätt dig! svarade Amanda.

♥~11 år senare~♥

★Amandas POV★

-Mamma! Mamma! ropade någon. Jag vände mig om. Amaya kom springandes mot mig. Jag tog emot henne och lyfte upp henne.

-Hej Amaya! Sa jag och pussade henne på pannan. Idag var hennes första dag på dagis. Det var min dotter. Hon hade ljusblont hår och gröna ögon. Hon var ganska lång för sin ålder och blek. Det bleka hade hon fått efter mig.

-Vart är Haru? frågade Amaya.

-Han är hemma med farbror Seike och pappa, svarade jag. Hon sken upp.

-Är farbror Seike och Emma hemma hos oss? frågade hon. Jag skakade på huvudet.

-Nej bara Seike. Emma sitter i bilen, svarade jag och släppte ner henne på marken. Hon sprang iväg mot bilen på sina korta, små, ben. Jag log.

YOHIO, Amaya och Haru. De var mitt liv. Mina änglar.

YOHIO och jag hade skaffat barn när vi var 22 år. Först kom Haru. Han var det första barnet jag någonsin älskat. Tidigare hade jag hatat barn och tyckt att de bara var jobbiga.

När jag fyllde 23 bad jag YOHIO om att vi skulle skaffa ett till barn men det dröjde ett år innan han gick med på det. Då kom Amaya.

-Mamma! Kom nu! ropade Amaya och väckte mig ur mina dagdrömmar.

-Jag kommer, sa jag och log. Jag gick mot bilen. Emma satt med Amaya i knät i baksätet.

-Ska vi åka? frågade hon och log. Jag nickade och satte mig bakom ratten.

-Sätt er ner och spänn fast säkerhetsbältena! sa jag till dem. De skrattade och Amaya satte sig i sin barnstol. Emma hjälpte henne att spänna sitt bälte och sedan körde jag iväg.

-Är vi framme snart? gnällde Amaya.

-Gnäll hjälper inte, sa Emma till henne och log. Jag slängde en hastig blick på Emma i backspegeln och log tacksamt.

När vi kom hem ställde sig Amaya på tå och ryckte i handtaget på ytterdörren. Det var låst.

Vi bodde i ett hus lite utanför Sundsvall. Det var ganska stort, men inte alldeles för stort. Det var ett vitt trähus, med ljusrosa knutar.

Någon låste upp dörren inifrån. Haru öppnade dörren och Amaya kastade sig runt Harus hals.

-Hej Haru! sa hon. Haru var hennes förebild och jag tror att Haru gillade att få så mycket uppmärksamhet.

Haru var Amayas motsats. Haru hade mörkbrunt hår och mörka ögon. Han var lite mer tystlåten, men var glad om han fick uppmärksamhet.

Haru strök henne över håret.

-Hej Amaya, svarade Haru. Amaya släppte taget om Haru och tog hans hand istället.

Amaya och Haru sprang ut i vardagsrummet. Jag och Emma tog av oss skorna och jackorna och följde sedan efter dem.

I vardagsrummet satt Seike och YOHIO och letade igenom gamla lådor med massa saker i som vi inte hade orkat titta igenom. Jag gick fram till YOHIO och satte mig bredvid honom. Han pussade mig på kinden och välkomnade mig hem. Han höll på att leta igenom en påse med gamla filmer och CD-skivor.

-Hittar du något intressant? frågade jag honom. Han skakade på huvudet.

-Bara massa inspelade Seremedy konserter, Och de har jag inga problem med att minnas, svarade han.

-Så hemskt var det väl inte? frågade Seike.

-Inte för dig, nej, svarade YOHIO och skrattade. Han fortsatte att rota igenom påsen en stund.

-Åh! Titta här! utbrast han efter ett tag. Han tog upp en skiva där det stod ”Seremedy turné 2013”

-Vad är det med den? frågade jag. Han tappade hakan.

-Kommer du inte ihåg?! Det var ju den gången du överraskade mig på den sista konserten! svarade han. Han lät rädd.

-Ta det lugnt, jag skojar bara med dig! sa jag och skrattade. Han pustade ut. Seike tog skivan ur YOHIOs hand och satte i den i DVD-spelaren. Det började med ett klipp på Seike som visade kameran runt i deras hotellrum.

När han kom till YOHIOs rum låg YOHIO på sin säng med huvudet begraven i sin kudde.

”And this is what a guy who just left his girlfriend looks like.” sa Seike och skrattade på filmen. Den yngre YOHIO stönade.

-Var det där när pappa var liten? frågade Amaya. YOHIO tittade på henne och log.

-Ja. Pappa var tvungen att lämna mamma ett tag för att åka till Japan och spela på konserter, svarade han. YOHIO var den bästa pappan i världen. Jag var glad att det var han som blev pappan till mina barn.

På filmen började de visa konserterna, en efter en. Tillslut kom den sista. Vi såg när de spelade de fem första låtarna. Sedan blev det knäpptyst och Seike gick av scenen.

-Nu kommer det, sa Seike. Jag log mot honom.

Plötsligt kom jag utflygande på scenen och landade på min mage. Alla började skratta. Jag kände hur mina kinder började hetta.

-Var det där du, mamma? frågade Haru med ett stort leende på läpparna.

-Ja, det var jag. Men jag ramlade bara för att farbror Seike hade ljugit om att pappa hade gjort illa sig, svarade jag.

-Vad elakt! utbrast Amaya. Jag och Seike började skratta.

-Det är okej, de ville bara överraska mig, svarade jag. Our Story började spelas från TV:n. Jag tittade tillbaka mot den och såg när YOHIO stod mittemot mig och sjöng. Jag kände hur nostalgin började komma. Tårarna samlades i mina ögon och rann ner för mina kinder, en efter en.

-Är du ledsen, mamma? frågade Amaya. Jag log och skakade på huvudet.

-Det är glädjetårar, svarade jag. YOHIO lade en arm runt mina axlar och drog mig närmare sig.

-Jag älskar dig, viskade han i mitt öra och pussade mig på kinden. Jag vände mitt ansikte mot hans.

-Jag älskar dig också, svarade jag och log.

Plötsligt dök YOHIOs, aningen yngre, ansikte upp på TV skärmen.

-Ja, just det! Den här! Kommer du ihåg den? frågade YOHIO

-Hur skulle jag kunna glömma? svarade jag.

”Hur ska man börja en sådan här video?” hörde jag mig själv fråga. Jag hatade min egen röst på film.

”Vi kan väl börja så här…” sade YOHIO och kysste mig. Emma, som satt bredvid Seike, släppte ut ett litet ”åh”.

-Vad söta ni var! sa hon. Jag och YOHIO skrattade.

-Kan ni inte göra så där igen? frågade Amaya. Jag kollade först på henne och sedan på YOHIO. Han ryckte på axlarna och kysste mig på läpparna. Jag hörde hur Amaya satt och fnittrade.

”Påminnelse till mig själv i framtiden: Kyss Amanda oftare!” sa YOHIO från TV:n.

-Jag lovar dig, Det rådet ska jag lyda, sa YOHIO till sig själv. Alla började skratta. Jag kollade på klockan. Klockan var halv 9.

-Oj, barn, det är dags att gå och lägga sig! sa jag till barnen. De suckade och stönade, men tillslut gick de och lade sig. Seike och Emma erbjöd sig att lägga dem. Vi tog tacksamt emot erbjudandet och de gick upp till barnens rum. Jag och YOHIO fortsatte kolla på filmen.

”Vi har varit med om så mycket tillsammans, men samtidigt så lite. Jag önskar att vi kunde vara med varandra för alltid.” hörde jag mig själv säga.

”När insåg du att du var kär i mig?” frågade YOHIO plötsligt. Jag såg lite chockad ut.

”Jag tror… Jag tror att det var efter jag hade gått till min psykolog någon gång. Han påpekade att det lät som om jag var kär i dig. Jag ville inte erkänna det för mig själv, men när jag var tvungen att inse det, så låg jag och grät i flera dagar.” svarade jag.

”Ville du inte vara med mig?” frågade YOHIO.

”Jo!” svarade jag

”Men jag hade aldrig varit kär i någon förut och ordet ’kärlek’ förknippade jag med mamma…” Sa jag och tittade ner i mina knän.

-Vad vacker du var, sa YOHIO till mig. Jag kastade en blick mot honom.

-Var? frågade jag.

-Var och är, svarade YOHIO. Jag började skratta. Jag gav honom en puss på kinden.

”Jag älskar dig.” sa YOHIO på TV:n. Jag tittade upp från mina knän.

”Jag älskar dig också.” svarade jag.

”Oj, nu kommer Seike tillbaka! Nu ska vi se på film, äta popcorn och dricka Cola. Påminnelse till mig själv i framtiden: Börja aldrig dricka alkohol. Man kan ha roligt utan det” sa jag. Jag nickade åt mig själv och skrattade. YOHIO gick fram till kameran, gjorde peace tecknet och stängde av den.

Skärmen blev svart. Jag stängde av TV:n och tittade på YOHIO.

-Det där var ju… Nostalgiskt, sa han. Jag log. Tårar rann ner från både mina och hans kinder.

-Ja, svarade jag. Vi ställde oss upp och kramade om varandra.

Vi bestämde oss för att gå och lägga oss. Det var jobb dagen efter. Jag jobbade på ett gymnasium.

-Det kommer en ny kille till klassen i övermorgon, sa jag när vi låg i sängen. YOHIO låg och läste, men vände blicken till mig en stund.

-Jaså? frågade han.

-Ja, svarade jag och log. YOHIO log tillbaka. Han lade ut en arm. Jag kom närmare honom och lade mitt huvud på armen. Han släckte lampan och pussade mig på pannan.

-God natt, Amanda, sa han.

-God natt YOHIO, svarade jag och stängde mina ögon.

Nästa morgon vaknade jag av att väckarklockan ringde. Jag tryckte på snoozeknappen och den tystnade. Jag smög upp så tyst jag kunde för att inte väcka YOHIO.

Jag drog på mig en mellanlång, svart klänning och svarta nylonstrumpbyxor. Jag satte på mig ett halsband med en berlock på. I berlocken fanns en bild på Amaya och Haru och på andra sidan var det en bild på YOHIO.

Jag väckte barnen och tog fram kläder åt dem. Sedan smög jag förbi vardagsrummet, där Seike och Emma låg och sov på soffan. Jag gick in i köket och gjorde mackor åt barnen till frukost. Själv tog jag ett glas mjölk.

Amaya och Haru kom insmygande i köket. Jag sa god morgon till dem och pussade de båda på pannan. De satte sig ner och åt och jag packade ner min lunch i en väska.

Jag, Amaya och Haru satte oss i bilen. Jag lämnade Amaya på dagis och Haru på skolan. Sedan körde jag iväg till jobbet. Jag hann precis in i klassrummet innan klockan ringde.

-Precis i tid, sa jag och pustade ut. Jag började lektionen men jag blev avbruten av Stephanie som kom inklampande i klassrummet.

-Du är sen, sa jag till henne.

-Jo tack, jag vet det, svarade hon oberört. Jag fortsatte lektionen. När klockan ringde ut bad jag Stephanie att stanna kvar en stund.

Stephanie var inte en person som brukade komma försent egentligen, hon var inte en populär tjej, men inte opopulär heller. Hon var en helt normal person.

-Stephanie. Sitt ner, är du snäll, sa jag och log. Hon satte sig ner.

-Vad är det? frågade hon och suckade.

-Jag vill be dig om en tjänst, svarade jag. Hon såg ut att tveka en stund, men till slut tog nyfikenheten över.

-Vad då för slags tjänst? frågade hon.

-Imorgon kommer en ny kille till klassen.., sa jag.

-Och du vill att jag..? frågade hon.

-Jag vill att du visar honom runt och är med honom hela dagen, svarade jag. Hon suckade men nickade ändå. Hon var inte typen som skulle säga emot en lärare. Jag log belåtet.

Nästa dag såg jag hur den nya killen, Liam, stod vid ingången till skolan. Jag såg hur Stephanie gick fram till honom. De började prata om något. Plötsligt såg jag inte dem längre, jag såg mig och YOHIO stå där. Jag började le och tårarna glänste i mina ögon.

Historien var på väg att upprepas.

★~♥~SLUT~♥~★

TIME FOR TACKTAL:

Först och främst skulle jag vilja tacka mina svenskalärare Ingela, Anna-Lena, Maria och Ulf för att ni har peppat mig till att skriva och hjälpt mig. Ni lärde mig också grunderna i svenska. Om det inte vore för er, skulle den här fanfictionen aldrig funnits.

Sedan vill jag tacka Aylar, för att hon har funnits där och stöttat mig när det har varit svårt att skriva, Erik, för att du är min lärare och står ut med mig och tack till min dator (som jag kallar Anorexia-barn, för att den är så smal och liten) för att du alltid har funnits här för mig när jag fick skrivbehov och aldrig gått sönder (peppar peppar).

Jag vill självklart tacka SEIKE, YOHIO, JENZiiH, Linder och RAY, för att ni är så underbara förebilder och för att er musik har hjälpt mig igenom jäkligt hårda tider, både personligt och som ”författare”.

Och förlåt så mycket till Emma, för att jag skrev om dig i novellen/fanfictionen utan att ha frågat dig först! Men du poppade liksom bara upp i mitt huvud, och jag orkade inte byta ut det, när jag ändå hade skrivit det.

Och tillslut! Tack till alla ni som har läst! Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar er! Det har varit en ära att skriva denna fanfiction till er. Men nu är den tyvärr slut.

Tacktacktacktack!

Amaya~

Personer som karaktärerna i fanfictionen är baserade på:

Amanda: Amaya-chan (Jag, i framtiden)

YOHIO: YOHIO

Seike: SEIKE

Linder: Linder

Ray: RAY

Jenziih: JENZiiH

Emma: Emma Eidegren (i framtiden)

Stephanie: Aylar Cheshmmishi (i framtiden)

Liam: Christian Novelli (youtubare)

Haru: Youichi Hijiri

Amaya: Mini Amaya-chan (Jag när jag var fyra)

Tommy: Tommy Rehn

 

HeLpMeScReAm

28 april 2013 17:58

Man är borta två sekunder från din blogg, och PANG! så skriver du ett nytt kapitel.. DAGS ATT LÄÄÄSA! :D

http://yohionoveller.blogg.se

Amaya-chan

28 april 2013 18:29

Pang pang c':
Krya på dig c':

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen, så jag tänkte göra en "50 frågor om mig"!   1. Vad är ditt mellan-namn? Gun och Karin s:   2. Vad skulle du vilja heta i förnamn? Haha, Amaya c;3. Är du i ett förhållande nu? Nej s:4. Om j...

Elvira ska följa med på NerdCon ändå! :DDDD <3

Okej. Jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden. I måndags började jag på en ny skola. Grubbeskolan. I början var jag lite nervös över att bli dömd av alla och att alla skulle hata mig på grund av min stil. Men de visade sig vara... ...

Okej... Jag tänker nu citera "yohio_i_mitt_liv" från instagram...  "Vi öppnade dörren till min stuga. vi tog  avv os båda skorna, YOHIO kolla förföriskt in i mina ögon, jag rådnade, han smekte handen lekfullt över mitt lår i soffan och förd...

Hoho... Mina fiskar blir inte glada när min katt stoppar ner sin tass i deras akvarium har jag märkt... Inte för att jag har några fiskar, men... ändå.... tror jag... o.o   Nu måste jag hjälpa Julia med Video blublu sak... Hejdå! ...