Welcome to WONDERLAND!

Senaste inläggen

Av Amaya-chan - 1 maj 2013 10:19

HEJEJEJ.

Trevligt att se er/dig.

c':

Jag har ärligt talat inget att skriva om ;w;


Såg ni dokumentären igår? (JAG VAR MED :'D)

Visst var bilderna på YOHIO som barn jäääääääätteeeeesöt? :'D

Jag såg en bild när han var typ tretton. Han satt med sin gitarr och log brett mot kameran. Jag blev fan (URSÄKTA SPRÅKET) dödad då. Det kändes som om han var lika gammal som jag typ och log mot mig i verkligheten! ^O^

Jag dog typ. Det var så vackert. Vi satt där och log mot varandra i typ ett år. cX

Bästa upplevelsen i mitt liv. c':


Lol.


Pjööh~


Idag kanske vi ska boka biljetter till YOHIO konserten i Piteå den 28 september c':<   


Shiranai...


Mje.

Hejdå.


 

Amaya


Av Amaya-chan - 30 april 2013 20:31

HAVHSIAKNDLKSAMLKD

NAIFBNSAL

HERREGUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUDDDDDDD.

JAGGGGGGGGGGG

VARRRRRRRRRRRR

MEDDDDDDDDDDDD

PÅÅÅÅÅÅÅÅÅ

YOHIOOOOS

DOKUMETÄRRRRRRR.

ANJSDKANKJDSA

SPASMERRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR

OM MAN PAUSADE PÅ 9.42 PÅ DET TREDJE AVSNITTET SÅ VAR JAG HON I ROSA LINNE BREDVID DEN DÄR STOLPEN LÄNGST TILL HÖGGERRRR!! GYAAAAH!
HABVBALALDKSNA
GIHIHIHIHIHI!!!

PFFT.

AHAHAHAHHAHAHAHAHA!

MANSJAHVFKSAD.

KAKAKAKKAKAKKAKAKKAKKAKKAKAKAKKA.

APRUAPRUAPRU.

OHWELLTAKEITEASYAMAYA.

OHWELLICAN'T.

AHJSKAHDKJSABKDSAKJDHSKAJHKDSA!!!
MJEEEEEEEEEEE!

EHEHEHEHEHEHEHEHE

KYEHHHEHEHE

MAEHAHEAHEAHEAHEHAEHAHEAHEHAHEA

MENASSÅDETTAÄRSÅJÄVLAHYPERVENTILERANDESATTJAVENNEV

AJASKRIFVERLÄNGRE.

LAHAHAHAHAHAHHAHKJDJSNMA.

MJEEHHHHHHHHHHHHHHHHH.




GAH

AMAYAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAOAOAOAOAOOAOAOA

Av Amaya-chan - 30 april 2013 19:36

Hallå hallå.

Jag har typppp.... tråkigt.

Tralalala... :c

Idag är det valborg... Någon som ska på majbrasa ikväll?

Det ska inte jag iallafall. Hmpf. Jag bryter traditionen c':<

Badass. c':<


...


Ehrmmm.... Jag hade inget att skriva om egentligen, så jag antar att det här inlägget får sluta här. cX


 

Amayasominteföljertraditioner c':<

Av Amaya-chan - 29 april 2013 19:03

Hallå alla som fortfarande läser min blogg. ;w;

Trevligt att ni fortfarande läser, även fast jag aldrig bloggar om något vettigt. cX

Nu, iallafall, så ska jag blogga om något trevligt! c:
Alla ni där ute som inte har något att lyssna på, borde kolla in de här låtarna:





De är de låtarna jag lyssnar mest på just nu. Visst är de bra? :3


Menmen.. Nu har jag inget mer att blogga om c:





 

Amaya-chan c:

Av Amaya-chan - 29 april 2013 11:27

Mweehehe. Jag sitter på skolan och bloggar c':<

Badass c':<

Måste gå nu c':<

 

Badass Amaya c':<

 

Av Amaya-chan - 28 april 2013 21:00

ALKSALLLLLLLLLLSAKDNLADSAFGNDJHUDHJSBJAN.

BSDHAKB.

JNDKANA.

HAHAHHAHA.

YOHIO VAR JUST MED PÅ TV. xOOOOOOO

HAN VAR HALLÅA I TV4.

VARE NÅGON ANNAN SOM SÅG?

HAN VAR SÅ JÄVVLA SÖÖÖÖÖT!

AHDAHJFHAJ.

JAG BLEV TYP HYPER NÄR JAG SÅG HONOM 8D

AWAWAawWAWAWAAWAA!~

             


AJAJJSAKJDKSA.

HEJDÅ.


 

AMAYA-CHAAN     

Av Amaya-chan - 28 april 2013 18:01

 Our Story

Historien handlar om Amanda, 17, som bor i Sundsvall och går andra året i gymnasiet. En dag träffar hon en kille som heter Kevin och hon blir förälskad i honom. Men han visar sig vara någon annan än den han utger sig för att vara.

♥---------------------------------------------------------------------------------------------------♥

-Nu får ni gå, sa vår lärare Anna. Äntligen! Bara en lektion kvar! Jag packade ihop mina saker och började gå mot dörren.

-Amanda! Kan du stanna ett litet tag? jag stannade och suckade.

-Visst, svarade jag. Hon satte sig vid katedern och jag satte mig i stolen framför.

-Imorgon får vi en ny elev till klassen, sa hon.

-Och? frågade jag.

-Jag tänkte att eftersom du brukar vara ensam ganska ofta så kan du väl visa honom runt och prata med honom? frågade hon till svar. Jag kollade på henne med sur min.

-Visst, fräste jag. Jag hatade när vuxna ger mig extra mycket uppmärksamhet. Som om de skulle fatta något!

-Bra! sa hon glatt.

-Förresten, du var väldigt duktig på provet! 98 av 100! fortsatte hon. Jag blängde bara på henne.

-Får jag gå nu? frågade jag.

-Visst, sa hon och buntade ihop pappershögen framför sig. Jag reste mig upp och gick därifrån.


Nästa morgon var jag på glatt humör. Jag ställde mig framför spegeln. Blek hy, svart hår, nästan svarta ögon och svarta och rosa underkläder. Sedan kom jag ihåg uppdraget jag fick av Anna dagen innan. Det goda humöret var som bortblåst. Jag tog på mig ett svart tight linne och en neonrosa kofta med svarta öron på. Sedan tog jag på mig mina tighta svarta jeans, neonrosa strumpor och svarta tygskor.

Jag gick ut i köket och tog en macka. Ingen var där. Min mamma dog när jag var 8 och efter det blev pappa ett fyllo, så när jag fyllde 14 bestämde jag mig för att bo ensam istället. Jag sparkade ut min pappa ur lägenheten och han verkade knappast brytt sig.

När jag hade ätit upp min macka tog jag ett glas vatten och drack upp det i ett svep. Sedan borstade jag håret och tänderna. Klockan 8 gick jag till skolan.

När jag kom till skolan stod det en kille utanför med ljusblont hår med rosa toppar på vissa ställen. Han såg förvirrad ut och jag hade inte sett honom på skolan förut. Jag antog att det var den nya killen så jag gick fram till honom.

-Hej, sa jag.

-Hej, svarade han.

-Du måste vara den nya killen, sa jag.

-Ja, svarade han och kollade ner i marken.

-Jag heter Amanda. Jag fick i uppdrag att visa dig runt, sa jag. Jag var inte glad över det och jag låtsades inte vara det heller.

-Jag heter.., han gjorde en lång paus. Som om han inte visste vad han hette.

-Kevin, fortsatte han.

-Tar det så lång tid för dig att komma på vad du heter? slank det ur mig. Jag slog handen för munnen men han skrattade bara.

-Ja, ibland kan hjärnan stå still, svarade han och jag började le. Det var länge sedan jag log på riktigt senast. Jag blev överraskad av mig själv. Han log tillbaka mot mig. Han hade ett fint leende. Mitt hjärta började klappa lite snabbare.

-Ska vi gå in då? frågade han.

-Ja, svarade jag. Vi gick runt hela skolan. Vi fick ledigt första lektionen av Anna så att de andra skulle störa oss.

Till slut kom vi fram till sista stället. Tjejtoaletten på nedersta våningen. Ingen brukade gå dit eftersom de trodde att det spökade där. Jag brukade alltid vara där när något dåligt hade hänt, vilket var ganska ofta.

-Mysigt ställe, sa Kevin och tittade sig omkring.

-Ja, det är mitt favorit ställe, svarade jag.

-Du har bra smak, sa han. Jag log och tittade ner i marken.

Vi satte oss i fönstret och började prata om oss själva. Jag fick reda på många saker om honom.  Han var 17 år, han älskade Japan och hade varit där flera gånger, han kunde flytande japanska och han blev mobbad i låg och mellanstadiet för att han såg ut som en tjej. Nu gjorde allt han kunde för att stoppa mobbare. Hans pappa var gitarrist i ett band. När jag frågade vilket band det var sa han bara att det var en hobby som han hade.

Kevin fick reda på mycket om mig också. Jag berättade om mina föräldrar, även fast jag aldrig brukade berätta om dem för någon, min ålder, mina förebilder, min musikstil och så vidare.

Resten av dagen satt vi där och pratade. Jag brukade aldrig skolka egentligen men det var ett speciellt tillfälle och jag ville inte att han skulle glida ifrån mig, som alla andra gjort.

Som tur var hade Kevin lite godis i sin väska så vi slapp gå därifrån för att äta lunch. Vi skrattade och pratade tills klockan var halv fyra. Skolan hade slutat en timme tidigare.

-Jag måste gå nu, sa jag.

-Kan du inte hänga med mig hem? frågade han.

-Visst, svarade jag och log. Vi tog våra väskor och gick.

♥----------------------------------------------------------------------------------------------------♥

Det var bara 600 meter från skolan hem till Kevin, så vi gick dit.

Han låste upp dörren och vi gick in.

Han hade en lägenhet helt för sig själv. Vi tog av oss skorna och gick in. Han visade mig runt i lägenheten. På hans diskbänk i köket stod högar med disk.

Vi gick in till hans sovrum. Hans väggar var fyllda med affischer. Han hade en hel bokhylla med CD-skivor. Jag satte mig på hans säng. Han satte på en skiva. En låt började spelas. Han nynnade med i refrängen.

-Vad heter låten? frågade jag.

-Bulletproof Roulette. Det är Seremedy, svarade han. Jag hade hört talas om det bandet, men jag hade aldrig lyssnat på deras låtar.

-Vad tycker du? frågade han när låten var slut.

-Den var okej, svarade jag.

Vi började prata om allt möjligt igen. Men efter ett tag kom jag på att jag skulle till min psykolog.

-Jag måste gå! sa jag.

-Vart ska du? frågade han.

-Till min psykolog, svarade jag utan att tänka efter. Jag tittade ner i golvet och började rodna.

-Okej, ses på tisdag då, svarade han oberört. Just det. Vi hade studiedag på måndagen. Jag tittade upp och nickade. Han började le. Sedan sprang jag ut ur hans rum tog på mig skorna.

-Hejdå, sa han. Jag log mot honom, öppnade dörren och skyndade mig ut.


-Ursäkta att jag är sen! sa jag andfått till min psykolog, David.

-Du verkar glad idag. Har det hänt något roligt? frågade han medan jag ställde ner väskan och tog av mig jackan.

-Ja, det kan man säga, svarade jag och försökte andas normalt igen.

-Vad har hänt då? frågade han när jag inte fortsatte. Jag övervägde att berätta sanningen eller slänga fram en lögn. Jag bestämde mig för att berätta sanningen.

-Idag på skolan träffade jag en ny kille som var jätterolig och snäll! Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket i hela mitt liv! Han heter Kevin och vi skolkade hela dagen bara för att prata med varandra! sa jag och log med hela ansiktet. David tittade mig i ögonen.

-Det låter som att du har blivit kär i honom, sa han. Jag blev chockad över hans svar. David brukade aldrig prata om kärlek eller något som rör det området eftersom att det påminde mig för mycket om min mamma.

-N-nej? stammade jag osäkert. Jag kunde inte bli kär. Det var omöjligt! Nej! Det kunde bara inte vara så!

-Jo, svarade David. Resten av min tid hade vi ett obekvämt samtal om kärlek och jag förnekade länge att jag var kär i Kevin.

När jag kom hem den dagen lade jag mig på sängen och frågade mig själv om jag verkligen var kär i Kevin. Jag kämpade emot och förnekade det. Men tillslut gav jag upp. Jag var kär i Kevin. Jag kunde inte förneka det längre.


Två dagar gick utan att jag gjorde något annat än att ligga på sängen och tänka på Kevin, med avbrott för att sova, äta och gråta. Jag hade aldrig varit kär förut. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga till honom när vi träffades nästa gång.

På måndag morgon tog jag fram datorn och skaffade Facebook. Jag sökte efter Kevin Rehn Eires. Han kom upp direkt. Jag skickade en vänförfrågan. Han accepterade nästan direkt.  Han skrev något i chatten.

Kevin: Hej Amanda!

Du: Tjaoo!

Kevin skriver…

Jag väntade på att han skulle skriva klart.

Kevin: Kan du komma över senare?

Nej! Jag var inte redo för att träffa honom än!

Du: Nej, sorry! Har typ feber tror jag…

Jag ville inte ljuga för honom egentligen, men jag var tvungen.

Kevin: Åh nej! Krya!

Du: Tack. Tror nog jag kommer till skolan imorgon ändå.

Kevin: Haha, ok. Hejdå, måste sticka!

Du: Hejdå!

Jag stängde av datorn och gick och duschade. Sedan gick jag och lade mig igen. Jag försökte intyga mig själv att jag skulle vara redo att möta honom dagen efter. Det var jag också.

Tisdagen gick jättebra, även fast jag var lite nervös i början så släppte det efter att vi hade umgåtts lite.

Veckan gick snabbt. Varje dag satt vi och pratade mellan lektionerna och allt eftersom, växte mina känslor för honom.

På lördagen bestämde jag mig för att berätta om mina känslor. Jag loggade in på Facebook. Kevin var online.

Du: Hej!

Kevin: Hej på dig du.

Ett tag visste jag inte vad jag skulle skriva.

Du: Jag har jättetråkigt…

Kevin: Haha, jag med. Vill du komma över?

Du: JA.

Kevin: Haha, kom då.

Du: Redan på väg.

Jag stängde ner datorn, klädde på mig och gick ut.



♥----------------------------------------------------------------------------------------------------♥

Jag knackade på dörren till Kevins lägenhet. En flicka öppnade. Hon var klädd i en röd, vit och svart klänning. Hennes lugg var plattad medan hennes hår där bak var lockat.

-Vem är du? Har jag kommit fel? frågade jag. Hon började skratta.

-Det är jag, Kevin! sa hon. När jag kollade noggrannare så såg jag att det var han.

-Kevin! Vad har du på dig? for det ur mig. Jag slog handen för munnen och började rodna.

-Förlåt, sa jag generat. Han bara skrattade.

-Det är lugnt, gullunge, jag är van, svarade han med sitt vackra leende.

-Får jag komma in? frågade jag. Han gick åt sidan för att släppa in mig. Han ledde upp mig på sitt rum. Han sa åt mig att sätta mig på sängen. Han kopplade in en gitarr till en högtalare och lade den bredvid mig. Jag tog mig friheten att leka lite med den. Jag satte mig och började spela en låt jag hade skrivit när jag var 14 och just hade slängt ut pappa. Den hette ”When you dissapear”. Jag sjöng texten svagt för mig själv.

 

I remember a time when everything was okay.

That time when you was there.

That time when you remembered my name.

That time when you loved me,

And that time when I loved you.

 

That time was long ago,

That time has passed.

When I need you the most,

That’s the time when you dissapear.

 

Tårarna fylldes i mina ögon men jag blinkade bara bort dem.

När Kevin kom in igen hade han 4 andra killar med sig.

-Säg hej till Amanda allihopa! Sa Kevin.

-Tjena, jag heter Seike, sa en kille med piercings. Han hade svart hår med vita slingor. Han var ganska smal och hade ett smalt ansikte.

-Hej, jag heter Jenziih, sa en kille med sjal över munnen och näsan. Han var lång och hade blont hår.

-Tja, jag heter Ray, sa en kille med blont, spretigt hår. Han var ganska lång och smal och hade nästan ett litet hotfullt utseende.


-Hejsan, jag heter Linder, sa en kille med rött hår. Han hade en mustasch och skägg. Han såg ut att vara äldst av killarna.

-Amanda, svarade jag och log. De log tillbaka.

-Jag kanske också ska presentera mig, sa Kevin. Jag blev förvånad.

-Jag heter YOHIO, fortsatte han.

-Men…va? jag var förvirrad. De började skratta.

-Jag heter Kevin, men YOHIO är mitt artistnamn. Jag är med i bandet Seremedy men jag har också en solokarriär. Jag berättar mer senare, förklarade Kevin. Kevin, eller YOHIO, tog upp sin gitarr och de andra ställde sig bakom sina instrument. Seike sjöng, Ray spelade gitarr, Linder spelade trummor och Jenziih spelade bas.

De började spela en låt som hette Déjà vu. Seike började sjunga med en underbar röst.

 

I traveled far, Discovered space

It's like I know this place

I have a feeling we have met before

Aaah…

 

But everything is new

And all our dreams will soon come true

I came to paradise

With you

 

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

Written in the skies

And that's the way of love

 

Somebody brought you here to see

A shape of destiny

You have a feeling we've been here before

Aaah…

 

So enter here with me,

Where nothings like it seems to be

together for eternity

 

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

Written in the skies

And that's the way of love


Kevin drog igång ett gitarrsolo. Han var verkligen duktig på att spela gitarr

 

But even though it's just a dream

Let's fall asleep to let us meet

Just once again

Aaah…

 

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

Written in the skies

And that is

Déjá Vu Déjá Vu

We were meant to be together

Déjá Vu Déjá Vu

And that's the way of love

Jag applåderade åt dem. De bugade sig och sedan gick Seike, Ray, Jenziih och Linder. Seike blinkade med ena ögat mot mig.

-Lät det bra? frågade Kevin.

-Skojar du eller? Ni var jättebra! svarade jag.

♥--------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

Kevin berättade mycket mer om sig själv. Han var 17 år, han var jättestor i Japan, hans pappa var med i bandet Corroded och hans farbror var med i bandet Takida.

-Nu har jag berättat sanningen om mig själv, sa han.

-I så fall… måste jag också berätta en sak.., sa jag tyst.

-Vadå är du också en artist? frågade han och skrattade, men när han såg att jag inte skrattade slutade han.

-Förlåt, jag lyssnar, sa han ursäktande.

-Jag.., började jag. Jag visste inte hur jag skulle säga det. Han väntade på att jag skulle fortsätta.

-Har du… flickvän? frågade jag tillslut.

-Nej, men det finns en tjej som jag älskar mer än allt annat! Hon är det underbaraste som någonsin har hänt mig, svarade han.

-Okej.., svarade jag. Tårarna samlades i mina ögon igen. Jag tittade ner på mina knän. Den här gången kunde jag inte hålla tillbaka dem. De rann ner för mina kinder och landade på mina byxor.

-Du kanske känner henne, sa Kevin.

-Jaså? Vad heter hon då? frågade jag. Min röst lät, till min förvåning, stadig. Till skillnad mot hur jag kände mig. Det kändes som att hela min värld skulle gå under. Som om den bröts ner, bit för bit, med varje andetag jag tog.

Kevin tog sina fingrar under min haka och lyfte upp den så att jag satt ansikte mot ansikte med honom.

-Det är du, baka Idiot! svarade han tyst och kysste mig. Plötsligt var min värld uppbyggd igen. Det kändes som om jag flög på små mjuka moln. Hans kyss var mjuk och tröstande samtidigt som den var bestämd. Som om han sa att han aldrig skulle lämna mig. Jag la min hand på hans bröstkorg. Han la upp mina ben över hans så att jag satt på dem istället. Sedan la han en hand på min kind och en på min midja. Jag la min andra hand på hans nacke.

-Ojsan, ojsan, Här går det vilt till! avbröt en röst från dörren. Jag blev överraskad och hoppade till. Sedan kollade jag mot dörren.

-Har du skaffat flickvän YOHIO? frågade Seike.

-Ja, du borde testa det nån gång, Seike, svarade Kevin.

Jag började skratta.

-Jag har haft fler än du, sa Seike.

-Glöm din dröm, Jag har haft många fler än du! svarade Kevin

-Jag har haft många fler pojkvänner än vad ni har haft flickvänner tillsammans! sa jag då. De började skratta.

-Glöm det! sa de samtidigt.

-Joho! Har jag visst! Ni har ju max haft två flickvänner sammanlagt på dagis, medan jag har haft tre pojkvänner i mellanstadiet! sa jag. Seike satte händerna på midjan och Kevin la händerna över bröstkorgen.

-Nu har du gått för långt tjejen! sa Seike och hoppade på mig. Han satte sig över mina ben och drog upp min tröja så att min mage syntes.

-Du är för smal! Jag tror jag måste lära dig hur man äter! sa han. Sedan började han kittla mig. Kevin stod och tittade på ett tag men sen kittlade han också mig. Jag skrek efter hjälp mellan mina skrattattacker. Jenziih, Ray och Linder kom in efter ett tag för att se vad som hände.

-Snälla… Hjälp… mig! bönföll jag mellan mina skratt. De bara skrattade.

-Vad ska vi göra grabbar? Ska vi hjälpa henne? frågade Linder.

-Jag röstar för att vi ska hjälpa Seike och YOHIO! sa Jenziih

-Samma här! sa Ray. Linder skrattade ett ondskefullt skratt och sedan hoppade de också på mig.

Tillslut tröttnade Kevin och la sig på mig för att skydda mig mot kittlingsattackerna.

-Tack, sa jag och pussade honom.

-Varsågod, sa  han och pussade mig tillbaka.

-Jag vill också ha en puss! Sa Seike och gjorde en sur min. Kevin rullade ner från mig och jag satte mig mitt emot Seike och tog hans ansikte mellan mina händer. Jag tryckte mina läppar mot hans. När jag släppte honom såg han nöjd ut.

-Det är så man ska pussas YOHIO! Lär dig det till nästa gång! sa Seike. Kevin satte sig mitt emot honom och försökte härma vad jag hade gjort några gånger. Seike skakade på huvudet, gång på gång.

Jag måste sett väldigt förvirrad ut för Ray lutade sig mot mig och viskade:

-Det är fanservice. Vi kysser varandra så att publiken får ha sina fantasier.

Jag log. En vanlig människa skulle nog hata att se sin pojkvän kyssa en annan, men jag älskade alla i det här rummet redan, så det var lite svårt att hata det.

-YOHIO… Vi måste gå nu.., sa Jenziih försiktigt. Kevin fick plötsligt ett ledsamt ansiktsuttryck.

-Vart ska ni..? frågade jag. Seike och de andra gick ut. Kevin tittade på mig och log sorgset.

-Vi ska åka på turné. I Japan, sa han. Jag blev chockad över svaret.

-Hur länge? frågade jag. Han svarade inte.

-Hur länge?! frågade jag igen. Han tittade ner i golvet.

-Ett år.., svarade han. Svaret gjorde ont. Jag kunde inte leva utan honom i ett år?! Hur skulle jag kunna gå till skolan när han inte var där?

Han tittade på mig med sorgsna ögon.

-Måste du åka? frågade jag. Jag började gråta.

-Ja, svarade han. Han la sig på sängen.

-Jag måste verkligen. Jag har inte varit där på jättelänge och det är ju där jag har min karriär.., sa han. Jag kröp upp på sängen bredvid honom och han la armarna om mig.

-Jag måste väl släppa dig då… Men kan du åtminstone försöka fixa in mig på en av konserterna så jag får träffa dig? Frågade jag

-Jag ska försöka, sa han. Jag borrade in mitt ansikte i hans klänning. Han tryckte mig mot sig.

-Jag kommer ju snart tillbaka! Sa han.

-Det är inte snart nog! svarade jag. Jag insåg hur själviskt det lät.

- Förlåt. Jag är så jävla självisk! Sa jag. Han skakade på huvudet.

-Jag skulle också vara som du om du skulle åka ifrån mig, svarade Kevin. Min älskade Kevin, som skulle lämna mig.

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

Elva månader senare irrade jag omkring på Arlanda för att hitta till gaten. Kevin hade inte kunnat ordna något, så jag sparade pengar och när jag hade tillräckligt med pengar köpte jag flygbiljetter till Japan, biljetter till Seremedys sista konsert i Tokyo och ett Backstage pass till konserten. Kevin visste förstås inget om det.

-Ursäkta mig? Frågade en flicka som såg ut att vara i 15 års åldern.

-Vet du vart gate 14 ligger? frågade hon.

-Jag letar också efter den, svarade jag.

-Kan vi leta tillsammans? Jag brukar irra bort mig ganska ofta, Frågade hon.

-Visst. Jag heter Amanda, svarade jag

-Emma, sa hon.


Efter ett tag hittade vi gaten. Planet boardades klockan tio i tre och klockan var 14.20 då. Jag gick och köpte en dricka och lite godis till oss. Vi satte oss vid ett bord och pratade om vad vi skulle göra i Japan.

-Jag ska se massor av turistattraktioner och äta en massa sushi! Sa Emma uppspelt. Jag log mot henne.

-Vad ska du göra? frågade hon

-Jag ska träffa min pojkvän, svarade jag.

-Aha, bor han i Japan eller? frågade hon.

-Ja, det kan man säga, svarade jag.

Nu boardas DY7812, Gate 14. DY7812, Gate 14, Now boarding.” Hördes en kvinnlig röst säga. Vi reste oss upp och ställde oss i boardingkön.


-Amanda, Titta! Sa Emma. Jag rycktes ur min sömn. Hon pekade mot fönstret. Jag tittade ut. Det var mörkt ute, men mörkret lystes upp av ljuset från gatlyktor, bilar, reklamskyltar och skyskrapor.

Jag tappade hakan av åsynen.

-Wow... Tokyo är verkligen vackert på kvällen, sa jag. Emma nickade uppspelt.

-Vilket hotell ska du bo på? Frågade hon.

-Shinjuku Washington Hotel, tror jag det var, svarade jag.

-Skojar du? Jag också! halvskrek hon.

-Seriöst? Då slipper vi bo ensamma! Sa jag och skrattade. Hon skrattade också.


Två timmar senare satt vi i en taxi.

-Shinjuku Washington Hotel, please, sa jag till taxichauffören.

Vi spände våra bälten och lutade oss tillbaka.

När vi kom fram till hotellet bestämde vi oss för att gå upp på våra rum och packa upp och sedan skulle jag gå till Emmas rum så skulle vi äta middag tillsammans.

Vi checkade in och gick till våra rum. Jag hade rum 321 och Emma hade rum 481. Vi skildes åt vid våning 3 där jag skulle av.  Emma skulle upp en våning till. Jag letade rätt på mitt rum och gick in.  Det var inte så stort.  Tapeterna var vita och heltäckningsmattan var röd. En enkelsäng stod längs väggen. Det fanns ett badrum med en toalett, badkar och en dusch.

Jag började packa upp sedan bytte jag om. Jag satte på mig ett tight blått linne, en svart jeansväst, svarta och blårandiga knästrumpor, svarta shorts och ett par svarta tygskor. Jag flätade mitt hår och flätade in en blå slinga i den. Sedan tog jag på mig min jacka och gick ut genom dörren. Jag började gå mot hissen men när hissdörrarna öppnades stod Emma redan där.

-Vad gör du här? Frågade jag.

-Du tog ju så lång tid på dig! Svarade hon. Jag gick in i hissen och ställde mig bredvid henne. Vi började prata om japanska kändisar.

-Vem är den bästa japanska sångaren då? frågade hon

-YOHIO, svarade jag snabbt.

-Ja, han är bra, men Seike från Seremedy då? Han är så söt och han äger på att sjunga! Sa Emma.

-Ja, han är också bra, svarade jag. Emma log.

-Vill du veta vad jag ska göra imorgon då? Frågade hon uppspelt.

-Ja vadå? Frågade jag.

-Jag ska gå på en Seremedy konsert! Nästan skrek hon.

-Jag ska backstage på den konserten, sa jag och skrattade. Hon tappade hakan. Sedan började hon skrika och hoppa.

-Lyllo dig! Skrek hon.

-Jag kanske kan få in dig också, sa jag försiktigt. Hon stannade upp och tappade hakan. Sedan började hon skrika och hoppa igen.

-Ta det lugnt, Emma! Sa jag och skrattade medan jag höll för öronen.

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

Jag och Emma satt hela kvällen och pratade, på en restaurang, om hur vi skulle ta oss till konserten, hur roligt det skulle bli och så vidare. Klockan 21.32 bestämde vi oss för att gå tillbaka till hotellet och sova. Hon var överlycklig över att få följa med. När vi kom fram till min våning gick hon av med mig.

-Tack. För allt. Du är den bästa vän jag någonsin haft, sa hon. Hon kramade om mig länge.

-Jag tycker om dig också, gå och lägg dig nu, imorgon kommer bli en stor dag, sa jag. Hon tittade upp på mig. Något var annorlunda med hennes ansikte, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hon nickade och log. Hennes stora, isblå ögon sken av lycka.

-Okej, sa hon och gick in i hissen igen. Jag gick in till mitt rum. När jag skulle ta av mig tröjan för att sätta på mig mitt nattlinne kände jag en blöt fläck vid det högra nyckelbenet. Det var där Emma hade sitt ansikte när hon kramade mig. Hon grät…


I mina drömmar den natten såg jag Emma bli mobbad och slagen av fjortisen och hennes klan från min skola. När jag vaknade började jag gråta. Jag gick ut ur mitt rum i bara nattlinnet och sökte mig till Emmas rum.

Jag knackade ett tag innan hon öppnade. Hon var nyvaken, men man såg att hon hade gråtit nyligen. Jag kastade mig runt hennes hals och släppte fram mina tårar. Hon släpade in mig i rummet och stängde dörren efter oss.

Hon satte sig på sin säng och jag kurade ihop mig i hennes famn. Hon lade hakan på mitt huvud. Efter ett tag kände jag tårar som föll ner på mitt huvud. Hon hade också börjat gråta. Hon visste varför jag grät.

Emmas rum var annorlunda än mitt, det var lite större, hon hade en lite bredare säng, en TV och en mini kyl.

-Vi kanske borde sova nu, du kan sova här, sa Emma. Utan några fler ord kröp vi ner under täcket. Emma låg ihopkrupen som en boll och jag la mig runt henne som ett skyddande skal. Jag fantiserade om att jag var att skydd mot alla sparkar, slag och ord som hon hade fått höra och tåla. Jag la en arm runt hennes midja och sedan somnade jag.

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

När jag vaknade nästa morgon hade Emma redan klivit upp.  Jag sträckte på mig och gäspade. Sedan satte jag mig upp.

-Emma? Frågade jag.

-Ja? Svarade hon inne från toaletten.

-Jag går tillbaka till mitt rum, sa jag.

-Okej, jag kommer dit när jag är klar, svarade hon. Jag gick tillbaka till mitt rum och ställde mig i duschen. Efter duschen tog jag på mig ett svart tight linne och min neonrosa kofta med svarta öron. Sedan tog jag på mig mina tighta svarta jeans, neonrosa strumpor och svarta tygskor. Det jag hade på mig när jag träffade Kevin för första gången. Jag saknade honom så mycket. Min älskade Kevin. Jag kunde knappt vänta till kvällen. När jag satt och målade naglarna knackade Emma på dörren. Jag öppnade dörren med handleden. Hon hade på sig en svart klänning, svarta nylonstrumpbyxor, lila kängor, ett lila halsband och en lila rosett i håret. Hon gjorde tummen upp och höjde frågande på ögonbrynen.

-Jättesnyggt, svarade jag. Hon kramade mig hårt. Antagligen för kvällen innan.

-Nu ska vi inte tänka på det, sa jag och pussade henne på pannan.

-Nä, jag ska ju snart få träffa Seike, sa hon uppspelt. Hon satte sig på sängen medan jag målade klart mina naglar.

-Är du klar snart? Frågade Emma. Hon var lika ivrig som jag.

-Japp, svarade jag. Emma hjälpte mig att sätta på mig jackan så att nagellacket inte skulle smetas ut. Sedan gick vi ut.

Vi gick och åt lunch på ett sushi ställe som låg i centrala Tokyo. Jag svär på att de hade den godaste sushin i universum! Emma hade väldigt bråttom att åka till konserten. Hon åt upp all sushi på tre minuter sedan satt hon och tjatade på mig att äta snabbare.

När jag hade ätit upp betalade vi och gick. Vi tog tunnelbanan till Saitama Super Arena som låg lite utanför Tokyo. Det var där Seremedy skulle spela.

När vi kom fram till arenan var det en ungefär 100 meter lång kö. Jag tappade hakan. Jag visste att det var många som gillade Seremedy, men så här många? Det skulle jag aldrig kunna gissa.

När vi hade kommit fram ungefär 20 meter var det ungefär 400 personer bakom oss.

-Tack och lov att vi kom så tidigt! sa jag.

-Tidigt och tidigt… vi skulle ha kommit ännu tidigare om du inte hade ätit så långsamt, muttrade Emma.

-Jaja. Sluta tjata om det nu. Du ska vara glad över att jag kanske kan fixa in dig backstage, sa jag. Hon började le när jag sa backstage. En tjej framför oss vände sig om och tittade på oss med stora ögon.

-Do you have a backstage pass? Lucky you! sa hon avundsjukt.

-Yes, it was expensive but it is worth it! svarade jag. Hon log och vände sig om igen.

Efter ungefär en timme i kö kom vi äntligen in. Arenan var jättestor. Det var jättehögt i tak, det fanns flera tusen sittplatser och fem våningar läktare! ”Scenen” var i mitten av arenan. Men det var egentligen ingen scen, det var bara ett plant ställe där artisterna stod.

-I have a backstage pass, where should I go to get there? Frågade jag en säkerhetsvakt.

-Follow me, svarade han. Vi började gå ner mot scenen. När vi kom ner på scenen gjorde Emma en piruett av lycka. Jag log mot henne.

-Kom nu ,Emma, sa jag. Hon nickade och sprang efter oss. Säkerhetsvakten förde oss in i en av gångarna som var under läktarna. Golvet var vitt och väggarna var övertäckta med svarta skynken. Det var ganska mörkt där i korridoren, men inte så mörkt att man inte kunde se något. Han ledde oss till slutet av korridoren. Där stod några andra säkerhetsvakter som bad oss att visa backstage passen. Säkerhetsvakten som hade visat oss dit gick tillbaka.

-Emma, vänta här så kommer jag tillbaka snart. Gå inte någon stans, sa jag till Emma.

-Jaja, mamma, svarade hon och skrattade. Jag visade säkerhetsvakterna mitt backstage pass och de släppte förbi mig. Jag gick in genom en dörr. Innanför dörren stod några enstaka fans som också hade fått tag i backstage pass. Jag letade igenom stället med blicken. Tillslut fick jag syn på Seike. Jag skrek efter honom.

-Seike! Seike! Här borta! skrek jag. Han vände sig om mot mig.

★Seikes POV★

Jag skulle just ta en sushibit, när någon ropade på mig.

-Seike! Seike! Här borta! ropade någon. Jag vände mig om och där stod några fans som hade backstage pass. Jag visste inte om jag skulle gå dit och skriva autografer eller om jag skulle strunta i dem. Jag bestämde mig för att vara snäll och gå dit. Jag började gå mot dem.

-Seike! Sa en röst som jag kände igen. Jag kollade på personen som jag trodde rösten kom från. Det var en tjej med rosa kofta, svarta byxor, svart linne och svarta skor. Hon hade inga kurvor. Jag tittade på hennes ansikte. Det var Amanda!

-Amanda! sa jag och sprang fram till henne. Vi kramade varandra.

-Ursäkta, Seike, men kan du hjälpa mig med en sak? frågade hon.

-Visst snygging, vad som helst, svarade jag och log.

-Min kompis står där ute. Hon tycker om dig så himla mycket, men hon har inget backstage pass, så hon kunde inte komma in… Snälla kan du fixa in henne? bönföll hon. Jag skrattade.

-Visst, svarade jag. Hon log tacksamt.

-Tack! Sa hon. Vi gick ut och tryckte oss förbi vakterna. De vägrade flytta på sig. När de såg att det var jag bad de om ursäkt flera gånger. Jag struntade i dem.

-Där är hon, sa Amanda och pekade på en tjej i 15 års åldern. Hon hade blont hår, svart klänning, lila skor och en lila rosett i håret. Jag gick fram till henne.

-Tjena! sa jag. Hon vände sig mot mig. Hon hade stora, isblå ögon. Hennes ögon blev ännu större när hon såg mig.

-S-seike!? sa hon förvånat. Jag skrattade.

-Japp, det är jag, sa jag. Hon kastade sig mot mig och kramade om mig. Jag vacklade bakåt. Jag var inte beredd på det här. Jag rodnade och kramade henne tillbaka.

-Vill du hänga med backstage? frågade jag henne. Hon nickade ivrigt. Jag tog hennes hand och drog med mig henne in. Säkerhetsvakterna protesterade inte.

★Amandas POV★

Emma och Seike kom in hand i hand. Emma strålade av glädje. Så fort hon såg mig kastade hon sig runt min hals.

-Tack, tack, tack, tack, tack, tack! sa hon glatt.

-Jag sa ju att jag skulle fixa in dig, svarade jag och började le.

-Jag ska gå till YOHIO och säga att du är här, sa Seike och började gå. Jag slet mig ur Emmas grepp för att stoppa honom. Jag ställde mig framför honom.

-Nej! Snälla säg inget till honom!  Det ska bli en överraskning, sa jag. Han nickade.

-Okej, om jag får en puss så lovar jag att inte säga nåt, svarade han. Jag suckade. Han hånlog åt mig. Emma tappade hakan. Jag tog hans ansikte mellan mina händer och pussade honom på munnen. Flera av de andra som hade backstage pass flämtade och viskade. Jag släppte honom.

-Nöjd? frågade jag.

-Yes, svarade Seike. Han gick mot vakterna som stod och vaktade de andra och sa att vi skulle få gå var vi ville.

-Känner ni varandra sedan tidigare, eller? frågade Emma tyst.

-Ja, det kan man säga. Min pojkvän är med i Seremedy, svarade jag. Hon tappade hakan.

-Är du ihop med Seike? frågade hon förvånat.

-Nej, nej! svarade jag. Hon pustade ut.

-Vem är det då? frågade hon lite lugnare

-YOHIO, svarade jag. Hon tappade hakan.

-Du är så överraskande! sa hon. Jag skrattade.

Vi gick runt och såg oss omkring i rummet. Massa folk sprang omkring och stressade. Det stod en stor soffa i ett hörn av rummet. Framför den stod det ett bord. Jag gissade på att det var där de satt efter spelningar och mellan låtarna. Längs väggen närmast oss stod ett bord med massa gott på. Det fanns sushi,
Pocky Japanskt Godis, kolsyrat vatten, vanligt vatten, cola och så vidare.

Jag och Emma gick och satte oss i soffan.

-Jag vill ha Pocky, sa Emma lågt till mig.

-Men gå och hämta det då. Och ta med ett glas vatten till mig också, svarade jag. Hon började rodna.

-Jag vågar inte, sa hon lågt.

-Jag följer väl med dig då, sa jag och suckade. Vi reste oss upp. Hon tog tag i min arm. Vi gick och jag tog ett paket Pocky åt henne och vatten till mig.

Vi satte oss i soffan och pratade ett tag. Efter ett tag kom Seike ut. Han mimade åt oss att gömma oss. Vi hoppade fort ner bakom soffan. Vi hörde när Seike, Jenziih, Ray, Linder och YOHIO satte sig ner i soffan.

-Det här ska bli jätteroligt! sa Seike.

-Det säger du om alla konserter vi gör, svarade Ray. Han satt närmast mig.

-Jag pratar inte om det! sa Seike, som satt till vänster om Ray.

-Vad pratar du om då? frågade Kevin. Hans röst kom från kanten av soffan.

-Det… kan jag inte säga, svarade Seike. Alla började skratta.

-Sen när  började du ha hemlisar, Seike? frågade Jenziih. Han satt vid andra kanten av soffan.

-Jag vet inte..., svarade Seike. Jag mimade åt Emma att vi skulle byta plats. Hon nickade och bytte plats med mig. Jag kröp tills jag kom fram till Kevins plats. Han satt med ryggen lutad mot armstödet.

Han hade på sig en svart T-shirt med rosa, glittriga, stjärnor på. Hans byxor var silvriga och han hade bälten i olika färger runt benen. Hans hår var uppsatt i en boll mitt på huvudet

Jag smög upp bakom honom. Jag ställde mig upp halvt så att de andra kunde se mig. Jag la fingret över läpparna för att visa att de skulle vara tysta. De började le. Jag satte mina händer över Kevins ögon. Han hoppade till.

-Vem är det? frågade han.

-Det är någon du känner, svarade Seike åt mig.

-Är det du pappa? frågade han. Jag började skratta.

-Jag känner igen det där skrattet… Men det är väl ändå inte möjligt? Amanda? Är det du? frågade han.

-Vad är det som inte är möjligt? frågade jag och tog bort mina händer.

★YOHIOs POV★

-Amanda! skrek jag och hoppade upp ur soffan. Hon reste sig upp. Hon kastade sig runt min hals och jag la händerna på hennes rygg och tryckte henne mot mig.

 -Jag har saknat dig så mycket! sa hon.

-Och jag har saknat dig! sa jag. Jag tog hennes ansikte mellan mina händer och tittade in i hennes ögon, Hon grät av lycka. Sedan kysste jag henne. Jag sneglade mot de andra för att se vad de gjorde. De brydde sig inte ett dugg om oss. De hade hittat en till tjej bakom soffan. Jag brydde mig inte utan stängde mina ögon igen.

Mina tidigare flickvänner hade varit så falska. De var bara med mig för att jag antingen var känd eller för att krossa mitt hjärta. Men det var annorlunda med Amanda. Hon älskade mig för den jag var. Det visste jag.

★Amandas POV★

Vi kysstes länge. Det var som om världen runt omkring oss inte fanns längre. Vi tog igen de två månaderna vi inte hade varit med varandra. Men tillslut var Seike tvungen att avbryta oss.

-YOHIO? YOHIIOOO? sa han. När han inte fick någon kontakt med honom var han och Linder tvungna att slita loss oss från varandra.

-Vi ska upp på scen nu! sa Seike. Kevin nickade. Linder släppte sitt grepp runt mina armar.

-Lycka till, sa jag och pussade dem på kinden. De tackade och gick ut genom en annan ingång än den vi kom in från.

Innan Kevin gick ut tog han på sig en silvrig kavaj med trekvartsärmar. Kragen var svart och vid ena höften och på axlarna satt likadana bälten som på byxorna.

Han vände sig om och slängde en kyss till mig. Jag log.

★YOHIOs POV★

När Jag hade fått på mig jackan började illamåendet komma igen. Jag gillade inte känslan innan jag gick upp på scen. Jag blev yr, illamående och trött. Det var så varje gång. Jag bestämde mig för att göra det här snabbt och få det överstökat.

-Är du redo? frågade Seike.

-Nä, men vi kör ändå, svarade jag. Plötsligt sken Seike upp.

-Du YOHIO, Jag har en idé, sa Seike.

-Vadå? frågade jag. Han stannade och jag gjorde det samma. Han lutade sig mot mitt öra och viskade:

-Låt oss ge Amanda en liten överraskning.

★Amandas POV★

-Hoppas det går bra för dem, sa Emma.

-Ja.., svarade jag. De hade spelat fem låtar redan. Plötsligt kom Seike inrusande.

-Amanda, Du måste komma! YOHIO har svimmat! Sa han högt. Emma tog tag i min hand. Jag hoppade upp ur soffan. Seike tog tag i min andra hand. Sedan drog han med oss mot scenen.

Jag kan inte beskriva oron och smärtan jag kände när jag fick reda på att något hade hänt Kevin. Det var som om en bomb exploderade inuti mig.

Jag, Seike och Emma rusade mot scenen. När vi nästan var där ute släppte Seike min hand jag kunde inte stanna så jag rusade ut på scenen och föll pladask på mage när jag försökte stanna. Ray, Linder, Jenziih och de som satt i publiken började skratta, men det struntade jag fullständigt i. Allt jag brydde mig om just då var att Kevin mådde bra.

Jag hade tappat Emmas hand någon gång innan jag kom ut på scenen. Ray och Jenziih tog mig under armarna och lyfte upp mig på benen igen.

-Gick det bra? frågade Ray och försökte låta bli att skratta.

-Jaja, men vart är Ke… YOHIO? frågade jag oroligt.

-Här borta Amanda, svarade Kevin. Jag tittade mot hållet rösten kom ifrån. Han stod på andra sidan av scenen. Helt oskadd. Jag sprang fram till honom och kramade om honom.

-Det är lugnt, Amanda, släpp mig, sa han milt. Jag släppte honom. Han tog en mikrofon från ett stativ.

-Hello everyone. My name is YOHIO, as you may know, sa han mot publiken. Han sa det på Engelska istället för på japanska så att även jag skulle kunna förstå. Alla i publiken började skrika.

-I want you to meet a friend of mine, fortsatte han när publiken hade tystnat en aning.

Han drog mig till sig och lade handen runt mina axlar.

-This is Amanda. She’s my girlfriend, sa han. Några i publiken började skrika massa saker åt mig på japanska. Kevin skrek åt dem att sluta och gav dem en riktig utskällning på japanska.

-I love her! You should be happy that I finally found someone that makes me happy! skrek han. Publiken tystnade. Efter ett tag hörde man några som ropade instämmande.

-Thank you. Anyway, I love her very much, and I would like to sing a song to her, sa han. Publiken jublade.

-Den här är till dig, Amanda, sa han och tog upp sin gitarr. Ray tog en annan gitarr, Jenziih tog basen och Linder satte sig bakom trummorna. Seike kom upp bakom mig och gav mig en kram.

-Vart är Emma? Frågade jag. Han pekade mot ingången där jag kom inrusande. Jag tittade ditåt. Hon log mot mig. Jag log tillbaka. De började spela och jag tittade tillbaka mot Kevin. Han stod vänd mot mig och visade att jag skulle komma med sitt finger. Jag gick till honom och ställde mig med min högra sida åt publiken. Kevin tittade in i mina ögon. Sedan började han sjunga.

 

Every time I look into your eyes

There's something deep inside my heart

That screams your name

I'll be insane

If we keep going on like this

I even miss you when you're sleeping here right next to me

There's no one else but you

 

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

Baby we're meant to be

Just close your eyes and see

That you're a part of me

My precious story

Fly away

 

All this time

We laughed until we cried

Just to see each other smile

And now you'll always be the one for me

That makes me feel like I'm alive

I am still searching for that story we always dreamed of

I hope you're searching too

 

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

When all you feel is pain

I'll kiss you in the rain

Because everything's okay

When we're together

Me and you

 

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

Baby we're meant to be

Just close your eyes and see

That you're a part of me

My precious story

 

We're living in a dream

An endless fantasy

You're never alone

So forget your sorrow

When all you feel is pain

I'll kiss you in the rain

Because everything's okay

When we're together

Me and you.

 

Tårarna rann ner för mina kinder och jag försökte inte stoppa dem. Han gav mig en frågande blick. Var det bra? Jag nickade.

-Kom hit då, sa han och ställde ner gitarren. Jag ställde mig närmare honom och han tog mitt ansikte mellan sina händer.

-Jag älskar dig, sa jag lågt

-Jag älskar dig också, svarade han. Sedan kysste han mig länge. Jag lade mina händer på hans rygg och tryckte honom närmare mig. Några i publiken började vissla och några började skrika. Efter ett tag släppte han mig.

-Jag hoppas att du stannar med mig för alltid, sa han.

-Jag hade tänkt det, svarade jag och skrattade. Han log.

-Well, congratulations to you two, but can we sing the last song now? Frågade Seike i en mikrofon. Vi började skratta.

-Sure, svarade Kevin.

-Förresten, sa Kevin innan han tog sin gitarr.

-Kalla mig YOHIO från och med nu, Mitt riktiga namn för så dåliga minnen med sig, sa han. Jag log.

-Okej, YOHIO, svarade jag.

Emma kom fram bakom mig och tog armkrok med mig. YOHIO tog upp sin gitarr och jag vinkade hejdå till honom. Han vinkade tillbaka.

Jag och Emma gick tillbaka backstage. Vi satte oss i soffan och väntade på att killarna skulle bli klara. Den sista låten var Déjà Vu. Låten de spelade första gången vi träffades. Alla minnen från tiden innan vi träffades, när vi träffades och allt vi hade gjort tillsammans kom som en våg över mig. Tårarna kom på nytt.

-Vad är det, Amanda? frågade Emma

-N-nostalgi.., svarade jag mellan mina snyftningar. Emma log och kramade om mig.

-Det är inte så att du gråter för att vi kommer skiljas åt när vi är i Sverige igen? frågade hon lågt.

-Va? Svarade jag. De hade inte slagit mig förrän nu… Jag hade alltid tänkt att när YOHIO kom tillbaka till Sverige skulle allt vara bra igen. Jag hade aldrig tänkt på att Emma kanske inte bor i Sundsvall. Men vart bodde hon?

-Men… Men vart bor du? frågade jag och snyftade.

-Långt bort ifrån dig, svarade hon.

-Men vart? frågade jag igen.

-Sundsvall, svarade hon. Snyften övergick till skratt.

-Vad är det, Amanda? Har du blivit psykiskt sjuk eller något? frågade Emma. Jag började skratta ännu mer. Vilken rolig fråga!

-Nej… Jag bara.., svarade jag mellan skrattattackerna.

-Vadå? frågade Emma. Jag försökte lugna ner mig så mycket som jag kunde.

-Jag bor också i Sundsvall, sa jag och började genast skratta okontrollerbart. Efter en stund började Emma också skratta. Jag fick så ont i magen av allt skratt att jag la mitt huvud i Emmas knä och drog mina knän upp till hakan. Emma böjde sig ner över mitt ansikte och hade händerna på magen. Hon hade antagligen också ont. Vi låg så och skrattade tills någon avbröt oss.

-Vad håller ni på med? frågade en röst?          

★Seikes POV★

Vi gick igenom korridoren som ledde tillbaka backstage.

-Det var så jävla roligt! sa YOHIO. Det var första gången han sa det efter en konsert. Vanligtvis brukade han vara missnöjd med sig själv. Jag log. Han log tillbaka. När vi kom backstage satt Emma i soffan och Amanda hade huvudet i hennes knä. Emma satt med ansiktet över Amandas. De skrattade.

-Vad håller ni på med? frågade jag dem. Amanda blev så överraskad att hon ramlade ner på golvet. Emma tittade på oss och sedan började hon skratta ännu mer. Amanda låg på marken och hade tappat andan av fallet. Jag stod bara där och stirrade men YOHIO sprang fram till henne.

-Är du okej, frågade han. Hon nickade.

-Jag tappade bara andan, sa hon när hon började andas normalt igen.

YOHIO hjälpte henne upp. Jenziih, Ray och Linder satte sig i soffan. Jag satte mig ner bredvid Emma i soffan och lade en arm runt henne. Hon började rodna smått. Amanda satte sig på Emmas andra sida och YOHIO satte sig bredvid henne. Det var ungefär en decimeters avstånd mellan mig och Emma. Amanda puttade Emma lite så att hon föll mot mig. Hon la handen på mitt knä för att ta emot sig själv. Jag började le. Hon började rodna och tog bort handen. Hon flyttade lite på sig men jag följde efter henne och satte mig så nära henne som det gick. Hon försökte flytta lite till, men Amanda satt i vägen.  Hon stirrade hotfullt på Amanda. Amanda bara log.

-Vill du inte sitta bredvid mig? frågade jag.

-Jo, men… Det blev lite för trångt.., sa hon ursäktande och rodnade ännu mer. Vi andra började skratta.

★Amandas POV★

Jag och de andra började skratta. Emma var för söt ibland. Jag och Seike flyttade ut lite så att hon fick mer utrymme.

-Tack, sa hon.

Vi satt och pratade länge innan vi var tvungna att åka tillbaka till hotellet. Jag grät för att jag inte ville åka ifrån YOHIO igen.

-Jag vill inte åka ifrån dig igen! sa jag och kramade honom hårt.

-Vi ses ju snart igen, svarade han och strök mig över håret.

-Jag vet… men vi har ju varit borta från varandra så länge.., jag vet inte om jag klarar en dag till utan dig, sa jag.

-Jag känner samma sak. Men kom ihåg att jag älskar dig. Jag ska ägna alla mina drömmar åt dig, svarade han.

-Ursäkta om jag stör.., men kan du inte följa med till hotellet och sova där då? frågade Emma. Jag tittade upp på YOHIOs ansikte. Han log.

-Om jag får för Tommy, svarade han. Vi letade igenom hela arenan nästan innan vi hittade honom i YOHIOs loge.

-Gömmer du dig för oss? frågade Seike honom. Han började skratta.

-Nej, hurså? svarade han

-Vi har letat överallt efter dig, svarade YOHIO.

-Okej. Men… är det där Amanda? Frågade han och tittade på mig. Jag nickade och log.

-Hejsan, Tommy! Sa jag.

-Trevligt att träffa dig! Sa han.

-Jaja. Kan jag få sova på Amandas hotell ikväll? avbröt YOHIO.

-Visst, bara ni inte gör något… oanständigt, svarade Tommy. Alla började skratta, utom YOHIO. Han höjde bara på ögonbrynen. Sedan vände han sig om mot mig.

-Jag ska bara byta om så går vi sen, sa han. Jag och Emma log. Vi gick ut ur logen. När vi väntade på att YOHIO skulle bli klar drog Seike med sig Emma lite längre bort. Seike sa åt oss att det var något privat så vi höll oss borta.

★Seikes POV★

Jag drog med mig Emma lite längre bort till en vägg med ett skynke över. Vi gick in bakom skynket och fortsatte gå en bit bort. Lite längre fram fanns det en dörr. Jag öppnade den och visade henne in. Rummet var svagt upplyst av en liten lampa som stod på golvet i ett hörn.

-Vad gör vi här? frågade Emma. Jag vände mig mot henne. Vi stod mitt i rummet.

-Jag vill berätta en sak för dig, svarade jag.

-Jaha… vad ville du berätta då..? frågade hon. Jag började rodna.

-Jag.., började jag. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta meningen. Alla mina känslor var som en stor klump i magen. Alla tankar var som en dimma. Allt jag kunde tänka på var hur mycket jag tyckte om tjejen som stod framför mig. Första gången jag såg henne visste jag att jag älskade henne.

-Jag tycker om dig… Mycket… Faktum är att jag… Älskar dig..., klämde jag fram. Jag såg svagt hur hennes min skiftade mellan glad och förvånad. Utan att tänka efter böjde jag mig fram och kysste henne. Först stod hon bara där, men efter ett tag besvarade hon kyssen. Jag lade mina händer runt hennes midja. Men efter en stund tryckte hon bort mig.

-Seike... hur gammal är du..? frågade hon.

-Varför undrar du? svarade jag.

-Åldersskillnaden.., sa hon och tittade ner på våra fötter. Jag lade mina fingrar under hennes haka och lyfte upp hennes ansikte. Hon tittade in i mina ögon.

-Ålder kan aldrig sätta stopp för kärlek. Det är bara en siffra. Jag bryr mig inte om varken din eller min ålder, svarade jag. Hon började le och sedan kysstes vi igen.

★Amandas POV★

Jag och YOHIO satt på soffkanten. Ray, Jenziih och Linder hade gått till turnébussen. Vi diskuterade hur barnen nu för tiden var.

-Allt jag vill är att barnen ska våga vara sig själva. De flesta är ju rädda för att bli mobbade. Jag har ju varit med om mycket sådant i mitt liv. De kallade mig bög och mycket annat, sa YOHIO

-Ja, när jag började klä mig i de här kläderna, i femman tror jag, så började alla säga dumma saker åt mig. Vännerna som jag en gång hade, även de som hade stöttat mig tidigare, lämnade mig och började snacka skit om mig bakom min rygg. Jag bryr mig inte så mycket nu, men då… Jag blev deprimerad och började… skära mig själv.., sa jag. YOHIO tittade oroligt på mig.

-Oroa dig inte, jag slutade i åttan. Men jag har ärren kvar, sa jag. Han tittade på mina armar. Jag drog upp ärmen på koftan. Det var runt tjugotre ärr på min underarm. Han strök försiktigt över ärren med sina fingrar.

-Aldrig igen, Amanda, sa han lågt.

-Nu har jag ju dig, svarade jag. Han kysste mig.

-Nämen! Har ni pusskalas igen? sa Seike. Han och Emma kom gående mot oss, hand i hand. YOHIO pekade på deras händer.

-Vad är det där? frågade han och hånlog. Jag kollade på Emma och log.

-Vet du inte det? frågade Seike som svar. De började skratta. Jag himlade med ögonen.

♥--------------------------------------------------------------------------------------------------♥

Seike bestämde sig för att också följa med till hotellet. Jag och Emma kramade om varandra och sa godnatt.

Jag tog YOHIOs hand och började gå mot mitt rum.

-Så, hur har du haft det när jag var borta? frågade han.

-Dagarna var långa och tråkiga. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på dig. Själv då? svarade jag.

-Jag har grävt ner mig i jobb så jag sluppit tänka på hur mycket jag saknat dig. Men det hjälpte inte så mycket, på kvällarna kunde jag inte sova för att jag tänkte på dig, svarade han. Jag log.

När vi kom in i mitt rum satte han sig på sängen och tittade sig omkring.

-Vad ska vi göra? frågade han. Jag gäspade.

-Kan vi inte gå och lägga oss? undrade jag.

-Okej, svarade han.

-Jag måste bara gå på toa, sa han och reste sig upp. Jag nickade. När han gick in på toaletten tog jag upp mitt nattlinne som jag hade slängt på golvet. Jag tog av mig mina kläder och drog på mig nattlinnet. Sedan kom YOHIO ut. Han hade bytt om till pyjamasbyxor, han hade ingen tröja på sig. Och han var… Utan smink.

★YOHIOs POV★

När jag kom ut ur badrummet stod Amanda i nattlinnet. Jag tittade på henne och log. Hon stod där som förstenad.

-Är det något fel? frågade jag.

-N-nej, inget, svarade hon.

-Okej, sa jag. Hon drog bort täcket och lade sig ner i sängen. Jag gjorde samma sak. Hon låg ihop kurad som en boll. Jag lade mig med min mage mot hennes rygg och mina knän i hennes knäveck. Vi låg så ett tag innan jag bröt tystnaden.

-Du tycker jag är ful, va? frågade jag. Jag kände igen ansiktsuttrycket. Alla tjejer jag hade visat mig såhär inför hade reagerat som Amanda gjorde. Det var orsaken till att de flesta gjorde slut med mig. Hon vände sig om mot mig och tittade mig i ögonen.

Av Amaya-chan - 28 april 2013 17:53

-Nej. Du är den vackraste personen jag någonsin sett utan smink, svarade hon. Jag blev förvånad över det svaret, men det såg inte ut som att hon ljög.

-Ingen har någonsin sagt så till mig.., sa jag. Hon log. Jag kysste henne.
Det kändes som om vi flög igenom himlen på ett fluffigt moln. Hon strök min kind. Plötsligt drog hon bort sina läppar och jag var tillbaka i verkligheten igen.

-Jag älskar dig, Kevin, sa hon. Jag log. Plötsligt rann tårar ner från mina ögon. Jag blev väldigt överraskad. Jag hade inte gråtit på flera år! Hur jag än hade försökt, hade tårarna inte velat komma. Förrän nu. Hon hade förändrat hela mitt liv.

Hon log och torkade bort tårarna med sin tumme.

-Tårar passar inte på dig, sa hon och pussade mig på pannan.

-Jag älskar dig också, sa jag. Hon log ännu mer och tog min hand.

Jag låg och vakade över henne hela natten. Hon såg så fridfull ut när hon sov. När hon vaknade låg jag vaken och tittade på henne. Hon höll fortfarande min hand. Hon tittade mig i ögonen och log. Jag log tillbaka. Vi låg så ett tag tills det knackade på dörren.

-Jag öppnar, sa jag. Hon nickade. Jag gick till dörren och öppnade den. Det var Emma och Seike. Emma började rodna när hon såg att jag inte hade någon tröja på mig.

-Tjena Yoyo, sa Seike. Jag rynkade på ögonbrynen. Jag hade aldrig gillat det smeknamnet.

-God morgon, svarade jag även fast jag inte hade sovit.

-God morgon? Klockan är halv två! sa Seike. Jag spärrade upp ögonen och smällde igen dörren.

★Amandas POV★

När YOHIO hade klivit upp för att öppna dörren somnade jag om direkt. Jag vaknade strax därpå när YOHIO ruskade om mig.

-Amanda! Amandaaa! Vakna! Klockan är halv två! sa han. Jag öppnade ögonen och såg YOHIOs vackra, gröna ögon stirra in i mina.

-Äntligen! sa han. Jag reste mig upp ur sängen och tog upp kläderna från igår.

-Har vi bråttom? frågade jag.

-Ganska, svarade han.

-Vart ska vi? undrade jag. Han log hemlighetsfullt.

-Det får du se, svarade han.

-Okej.., sa jag och vände ryggen mot honom. Jag tog av mig nattlinnet och drog på mig mitt svarta linne.

-Jag går på toaletten, sa han. Jag nickade och fortsatte att klä på mig.

När jag var klar tog jag på mig min jacka och skor och väntade på att YOHIO skulle bli klar.

-Du kan gå ut, jag kommer snart! ropade han från badrummet.

-Okej! ropade jag tillbaka och gick ut genom dörren. Emma och Seike satt utanför dörren och väntade.

-Äntligen! sa Emma när hon såg mig. Jag log.

-Förlåt att det tog så lång tid, sa jag.

-Det gör inget. Vet du vad vi ska göra? Seike vägrar berätta något, frågade hon.

-Nej, YOHIO vill inte heller säga vad vi ska göra, svarade jag. Seike log hemlighetsfullt.

Efter en liten stund kom YOHIO ut ur rummet. Han hade en svart skinnjacka, rosa byxor, silvriga skor och stora solglasögon på sig.

-Ska vi gå? frågade han. Seike nickade och reste sig upp. Emma reste sig också. Seike och Emma tog varandras händer och följde efter YOHIO som gick först. Jag gick längst bak och gjorde mitt bästa för att följa med i deras takt.

När vi kom ut på gatan svängde de höger mot en tunnelbanestation.

Jag hamnade ungefär fem meter bakom Emma och Seike som pratade och pratade. Ingen lade märke till att jag hamnade bakom. När de gick ner till tunnelbanan stannade jag där uppe för att se när de märkte att jag var borta.

Efter ungefär tjugo minuter blev jag trött på att vänta. Jag tog fram min mobil och ringde till Emma.

Sju signaler gick. Hon svarade inte. Han var antagligen för upptagen med Seike för att bry sig. Mina tårar började rinna. Jag var van att vara ensam, men det här… Min bästa vän struntar i mig. Och värst av allt: Min pojkvän brydde sig inte om att jag var utanför. Det var ju ett trevligt sällskap.

Jag testade ringa till YOHIO. Efter fem signaler svarade han.

AMANDA?! VART ÄR DU?!” skrek han i telefonen. Det lät som om han grät.

-Jag.., började jag men jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Seike tog luren.

Emma och YOHIO är hysteriska. De gråter båda två. Vart är du?” frågade han.

-Jag är vid tunnelbanestationen närmast hotellet, svarade jag.

”Okej, vi kommer och hämtar dig.” sa han. Jag hade inte lust att förklara för YOHIO och Emma då. Jag var tvungen att lugna ner mig först.

-Nej, Seike. Bara du. Snälla, bad jag. Jag visste att han inte skulle be om en förklaring.

”Okej…” svarade han.

-Hejdå, sa jag och lade på. Jag satte mig ner på gatan med ryggen mot en husvägg. Människorna som gick förbi mig tittade konstigt på mig, men jag brydde mig inte.

Efter ungefär en kvart kom Seike upp från tunnelbanan. Jag ställde mig upp. Han gick fram till mig och kramade om mig.

-Vill du åka nu på direkten eller ska vi vänta en stund? frågade han.

-Kan vi stanna en liten stund till? undrade jag.

-Visst, svarade han. Jag satte mig ner mot husväggen igen. Jag var tvungen att rensa mina tankar och bli lite starkare innan jag träffade dem igen. Seike satte sig bredvid mig och strök mig över ryggen.

-Du behöver inte svara, men varför stannade du? frågade han efter en liten stund.

-Ni hade så roligt och ni brydde er knappt om mig. Jag trodde det aldrig skulle hända med er, men så hände det, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, svarade jag utan att tveka.

-Det var verkligen, verkligen, inte meningen, sa han. Jag gav honom ett svagt leende.

-Jag vet. Det är bara jag som är konstig, sa jag. Han log.

-Kan vi gå nu? frågade jag.

-Ja, jag tror att de börjar bli lite oroliga igen, svarade han och skrattade lågt. Jag log. Vi reste oss upp och gick ner i tunnelbanan.

♥---------------------------------------------------------------------------------------------------♥

★YOHIOs POV★

Jag och Emma satt på en bänk och väntade oroligt på att Amanda och Seike skulle komma. Jag strök Emma över ryggen för att lugna oss båda. Hon satt med knäna vid pannan och snyftade.

-Det är mitt fel.., sa hon mellan snyftningarna.

-Säg inte så, det var mitt fel att jag inte gick med henne. Hon är ju ändå min flickvän, svarade jag.

-Men.., snyftade hon. Jag var själv väldigt ledsen och orolig, men jag försökte att inte visa det inför Emma. Om jag inte kunde vara stark, varför skulle hon kunna vara det?

-Emma, YOHIO.., sa en röst bakom oss. Vi vände oss om. Det var Amanda. Emma kastade sig över henne.

-Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.., sa hon samtidigt som hon snyftade.

-Du har inget att be om ursäkt för. Det var mitt fel att ni blev så oroliga. Förlåt mig, svarade Amanda.
Emma och Amanda stod och kramade varandra ett tag. Amandas ansikte var nerborrat i Emmas hår.
Efter en stund kollade Amanda upp på mig och släppte Emma. Emma släppte Amanda och gick till Seike. Amanda kom fram till mig och kramade mig hårt.

-Förlåt, viskade hon.

-Vi var jätteoroliga.., svarade jag.

-Jag vet, förlåt.., sa hon. Jag pussade henne på pannan

-Varför gick du ifrån oss? frågade jag. Hon svarade inte på ett tag.

★Amandas POV★

-Varför gick du ifrån oss? frågade YOHIO. Jag visste inte om jag skulle svara. Men jag svarade eftersom han var den enda som verkligen förstod mig.

-Jag ville se hur lång tid det tog innan ni märkte att jag var borta, svarade jag lågt. Han tittade in i mina ögon.

-Förlåt mig, sa han. Jag tittade ner på marken.

-Jag har ju redan sagt att.., började jag men han avbröt mig.

-Det är inte ditt fel. Det var jag som var okänslig. Förlåt, jag har bara haft så mycket i mitt huvud på sista tiden, sa han. Jag tittade upp på honom, log och pussade honom på kinden. Han log.

-Är vi sena nu? frågade jag. Han tittade på en klocka. 27 minuter över 2

-Nej. Om vi skyndar oss så hinner vi, svarade han.

Vi drog med oss Seike och Emma och skyndade iväg. YOHIO höll min hand och sprang framför mig. Jag sprang så fort jag kunde. Han var snabbare än mig.
Emma och Seike sprang bredvid oss. Jag kollade på Emma. Hon hade lika svårt att hänga med som jag.

Jag tror att Seike och YOHIO tävlade om att komma till tåget först, de gav varandra blickar som sa ”Jag kommer först!” lite då och då. När vi äntligen var framme vid tåget var klockan 5 över halv 3.

-Skit, vi missade den sista möjliga, sa YOHIO.

-Ursäkta mig, men kan ni snälla berätta vart vi ska? frågade Emma.

-Nej, eftersom det inte blir idag så kan vi inte berätta idag. Vi åker imorgon istället, svarade Seike.

Istället för att åka till det hemliga stället gick vi ut och så fick vi en rundtur i Tokyo. YOHIO och Seike visade alla de bästa shoppingaffärerna, sushiställena och sedan gick vi på ”Ueno Zoo”. Det var ett zoo med fler än 500 olika djur. De sötaste var pandorna som hängde i träden. YOHIO hade fått lov att sova på mitt hotell en natt till, så efter rundturen gick vi tillbaka till hotellet och gick och lade oss.

Nästa morgon vaknade jag mycket tidigare än de andra. Jag tog fram min mobil och kollade på klockan. Kvart i 7. Jag stönade. Eftersom jag inte hade lust att somna om, steg jag upp ur sängen och tog på mig kläder.

Jag tog på mig en ljusrosa klänning med körsbärsblommor på som jag hade köpt dagen innan.
YOHIO hade berättat att de kallades ”Sakura” i Japan. Sakura var ett vackert ord. Jag älskade hur de la sig på tungan. ”Det skulle passa i en låt.” hade jag sagt när han berättade det för mig. Han hade skinit upp och lett ett brett leende.

Jag drog på mig ett par vita knästrumpor och satte ett vitt hårband i håret. Jag visste vad YOHIO skulle ha sagt nu.

-Kawaii! hörde jag en trött röst säga bakom mig. ”Kawaii” är japanska för ”sött/söt” Jag vände mig om och såg att YOHIO kollade på mig.

-Förlåt om jag väckte dig, sa jag och log. Han log tillbaka.

-Det gör inget, svarade han. Han drog bort täcket och klev också upp. Han gav mig en snabb kyss och tog sedan fram kläder ur sin väska.

Jag satte mig på sängen och tittade på medan han klädde på sig.

-Vad ska vi göra nu då? frågade jag när han var klar. YOHIO tänkte efter ett tag. Sedan sken han upp i ett lurigt leende.

-Vill du skoja med Seike? frågade han. Jag skrattade.

-Gärna, svarade jag. Han gick in på toaletten och sminkade sig. Sedan tog jag hans hand och vi sprang ut i korridoren utan skor. Vi fnissade tyst, så vi inte skulle väcka någon.

Vi ställde oss i hissen och åkte upp en våning. När vi var på våningen ovanför letade vi reda på rum 481, Emma och Seikes rum. Jag och YOHIO bestämde oss för att jag skulle få hämnas på Seike för den gången när han sa att YOHIO hade svimmat och jag störtade ut på scenen.

YOHIO lade sig på golvet en bit ifrån deras dörr. Jag bytte ansiktsuttryck från glad till förtvivlad och försökte pressa fram några tårar. Jag bankade på dörren så desperat jag kunde. När ingen öppnade, ropade jag på Seike och snyftade.

-Hjälp mig Seike! ropade jag. YOHIO låg på golvet och försökte kväva sitt skratt.

-Seike! fortsatte jag. Till slut öppnade Seike dörren. Han var nyvaken och hans hår var rufsigt.

-Vad är det? frågade han nyvaket.

-YOHIO.., YOHIO svimmade! sa jag och snyftade. Seike spärrade upp sina ögon.

-Vart är han? frågade han oroligt. Jag svarade inte, utan pekade mot YOHIO. Han låg på golvet. Seike rusade fram till honom och satte sig bredvid honom. Han ruskade om YOHIO.

-YOHIO?! Yoyo?! Vakna!! ropade han. Jag stod och försökte hålla minen.

När YOHIO inte reagerade lyfte Seike upp honom och gick in till Emmas rum och lade honom på sängen. Jag följde efter och fejksnyftade som en galning.
Emma vaknade och kollade på YOHIO.

-Vad händer? frågade hon yrvaket.

-Kan du flytta dig, Emma? bad Seike. Hon nickade och klev upp ur sängen.

-Vad händer? frågade Emma igen.

-YOHIO har svimmat, svarade Seike panikartat. Seike satte sig på knä bredvid YOHIO i sängen. Jag gick fram till YOHIO och snyftade livet ur mig själv. Jag lade handen på hans mage, som ett tecken att han ska hålla andan. Han förstod vinken och hans bröstkorg slutade höjas och sänkas. Jag gjorde en så trovärdig flämtning som möjligt.

-Han slutade andas! sa jag. Seike spärrade upp ögonen.

-Nej! Stanna med oss! skrek han. Jag lade två fingrar mot hans hals för att känna pulsen. Jag kände rytmen av hans hjärtslag.

-Han har ingen puls! skrek jag, även fast han hade det. Jag gjorde mun mot mun metoden, fast det var mer som en puss för mig och YOHIO. Sedan lade jag mina händer över hans hjärta och tryckte med jämna mellanrum. Jag tryckte inte hårt men sängen skakades så mycket att det inte syntes att YOHIO andades. När jag slutade tittade jag på Seike och skakade på huvudet. Jag snyftade högt.

-Jag ringer ambulansen! sa Seike.

-Nej, Seike... Det är över.., sa jag dramatiskt. Seike begravde sitt ansikte i sina händer. Emma stod vid väggen och förstod ingenting. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag brast ut i skratt och lade min panna mot YOHIOs mage. YOHIO började andas igen och började också skratta.

-Vad i…?! sa Seike förvånat.

-April april! skrek jag.

-Det är ju inte ens första April! skrek Seike till oss.

-Vi vet, sa YOHIO och började skratta ännu mer.

Seike bokstavligt talat drog ut oss ur rummet och puttade ut oss i korridoren. Jag och YOHIO höll på att flabba ihjäl oss.

★YOHIOs POV★

Jag och Amanda gick mot vårat, eller hennes, hotellrum. Vi fnissade som galningar. Plötsligt avbröt Amanda vårt fnissande.

-Gick vi över gränsen? frågade hon. Jag tänkte på det ett tag.

-Nej, jag tror inte det. Han kommer helt säkert vara arg på oss ett tag, men han kommer glömma det så småning om, svarade jag. Hon nickade och log.

Även fast jag var så säker på mitt svar i början, blev jag osäkrare på det allt eftersom dagen gick.
När klockan var ett, blev jag så osäker att jag gick för att prata med Seike.

Jag knackade på dörren. Emma öppnade. Hon släppte in mig. När jag kom in såg jag att Seike låg på sängen och sov. Han vred och vände på sig. Han måste ha haft en mardröm.

-Det tog ett tag att lugna ner honom efter att ni hade gått, sa Emma lågt.

-Är du arg på oss? frågade jag och tittade på henne. Hon skakade på huvudet.

-Nej, men jag är lite besviken faktiskt, svarade hon. Jag nickade.

-Kan jag få prata med Seike ifred? frågade jag. Hon nickade och tog på sig sina skor.

-Jag går till Amanda, sa hon och log ett trött leende. Jag log tillbaka och nickade.

Hon gick ut genom dörren. Jag förberedde mig på det värsta, och när jag trodde att jag var beredd så väckte jag Seike. Men jag var inte beredd.

 Så fort han vaknade och såg mig fick han ett argt ansiktsuttryck, och inte ett av de som han fick normalt när man skojade med honom, utan ett riktigt argt. Det kändes som om alla mina förhoppningar om att bli sams sjönk till botten av en djup sjö.

Jag satte mig ner på en stol.

-Vad fan höll du på med?! skrek han åt mig. Jag tittade ner på golvet.

-Jag.., jag vet inte… Snälla förlåt mig, Seike.., bad jag. Han skakade på huvudet.

-Nej, YOHIO, Jag förlåter dig inte så lätt den här gången! Du vet vad jag tycker om att skoja om sådant! skrek han.

-Ja, jag vet… men.., började jag, men Seike avbröt mig.                         

-Så varför gjorde ni det? skrek han åt mig. Plötsligt blev jag förbannad och reste mig upp.

-Dra inte in Amanda i det här! Det var min idé, lämna henne utanför det här! skrek jag till honom. Han blev chockad.

-Visst, men ge mig en förklaring! svarade han, nu i normal samtalston. Jag satte mig ner på stolen igen och han satte sig på sängen.

-Jag vet inte varför jag gjorde det, sa jag. Han ställde sig upp igen. Han gick fram och tillbaka i rummet. Jag blev stressad av det, men jag sa inget.

-Ibland förstår jag mig inte på hur du tänker! Du vet om att jag hatar det, men ändå så gör du det! skrek han, fortfarande vankande av och an.

Jag reste mig upp och ställde mig framför honom så att han inte kunde fortsätta gå.

-Slå mig. Jag vet att jag gjorde fel. Jag vet att du vill slå mig, så gör det, sa jag. Han granskade mig noga.

-Jag tänker inte slå dig, muttrade Seike. Efter en stund satte han sig ner på golvet i skräddarställning och tittade ner på sina fötter. Jag satte mig på knä bredvid honom.

-Jag blev så orolig.., viskade han. Jag såg en tår rulla ner för hans kind.

-Jag vet… förlåt mig, svarade jag. Jag lade en arm runt hans axlar och han begravde sitt huvud i sina händer.

-Jag tänker inte förlåta dig än.., svarade han. Jag nickade.

-Amanda...? frågade jag.

-Redan förlåten, svarade han.

Jag tittade på klockan. Halv två.

-Ska vi fortfarande ge dem överraskningen? frågade jag. Han tittade upp på klockan och sedan på mig.

-Ja, svarade han. Utan några fler ord reste vi oss upp. Han tog på sig sina ytterkläder och tog med sig Emmas jacka, sedan gick vi till Amandas rum.

★Amandas POV★

-Så vadå… Tänker du lämna mig? frågade jag. Emma skakade på huvudet.

-Nej! Jag sa bara att.., svarade hon

-Jag vet vad du sa, muttrade jag. Hon tittade ner i marken, som om hon skämdes.

-Förlåt mig, sa hon.

-Nej, det är mitt fel, du ska inte säga förlåt, svarade jag och kramade henne. Hon besvarade kramen.

-Hörni! Klä på er, vi ska dra, ropade YOHIO genom dörren. Jag tog på mig jackan och skorna. Emma tog på sig sina skor, hon tog inte med sig sin jacka hit. Hon log ett vackert leende och så gick vi ut.

-Här, sa Seike och log ett svagt leende. Han räckte fram Emmas jacka till henne. Hon tog emot den.
Det syntes att Seike hade gråtit. Jag kastade mig runt hans hals.

-Förlåt.., sa jag.

-Det är okej, sa han. Jag släppte honom och såg att han log brett. Men jag visste inte om det var ett riktigt leende eller inte.

Vi gick i rask takt mot tunnelbanan. Den här gången hamnade jag inte efter.
Jag och YOHIO gick hand i hand bakom Emma och Seike.

-Det här ska bli kul, sa Seike.

-Ja, svarade YOHIO. Det blev en väldigt pinsam tystnad.

-Kan ni berätta vart vi ska? frågade jag, i ett försök att bryta tystnaden.

YOHIO och Seike kollade varandra i ögonen. Det var första gången jag såg att de kollade på varandra sedan imorse.

-Nej, svarade Seike.

-Inte än, sa YOHIO och log. Seike log också. Sedan gick vi i tystnad.

Tågvagnen var full med folk, så vi fick klämma ihop oss för att få plats.

När vi var framme var klockan två. Den senaste halvtimman hade vi spenderat åt att åka tunnelbana. Mina ben var stela av att stå stilla så länge.

-Vart ska vi nu då? frågade Emma.

-Vi ska åka mer tunnelbana, svarade YOHIO. Jag stönade.

-Kan ni inte berätta vart vi ska? frågade jag. YOHIO och Seike skakade på sina huvud. Vi satte oss ned på en bänk och väntade på att nästa tåg skulle komma.

Plötsligt började ”SKYLiMiT” spelas. Det kom från min mobil. YOHIO började le.  Jag tog mobilen och kollade vem det var. Folk brukade aldrig ringa till mig. Jag spärrade upp ögonen när jag såg vem det var.

-Vem är det? frågade YOHIO.

-Det… Det är min… Pappa.., svarade jag. Jag hade inte pratat med min pappa på flera år, och jag hade inte lust att göra det nu heller. YOHIO höjde på ögonbrynen.

-Ska du svara? frågade han. Jag tittade på namnet på skärmen. Sedan nickade jag. Jag svarade med en skakig röst.

-Hallå?

Hej, Amanda! Det är pappa!” svarade pappa. Jag gick en bit ifrån YOHIO och de andra för att få vara ifred.

-Jag vet, sa jag. Det blev en pinsam tystnad. Han började skratta pinsamt.

”Jag ville bara höra hur det var med dig.” sa han. Han lät inte full.

-Jag mår bra, svarade jag.

”Vad bra!” sa han. Det blev en pinsam tystnad igen.

”Jag har slutat dricka, om du undrar.” sa han.

-Jag bryr mig inte längre, svarade jag, dels för att jag verkligen inte brydde mig och dels för att jag inte ville prata med pappa mer.

”Men du… Jag förstår om du är arg på mig, men jag har förändrats! Jag har inte varit full på 4 månader nu! Snälla, ge mig en andra chans!” bad han. Jag försökte hålla mina känslor i styr, men jag kunde inte hålla tillbaka raseriet som grodde i mig.

-Jag har redan gett dig för många chanser! Och varje gång så har du svikit mig! Jag vill inte ha dig i mitt liv längre! skrek jag åt honom. Det blev tyst i andra änden ett tag.

”Kan jag komma hem, så kan vi prata om det här, ansikte mot ansikte?” frågade han

-Först och främst, så är det inte ditt hem längre. Och jag är inte hemma, svarade jag.

”Vart är du då?” frågade han.

-Jag är i Japan, med min underbara blivande man och lever det underbara livet, utan dig! Skrek jag. Det där om ”blivande man” var kanske inte sant, men jag ville att han skulle veta att jag inte behövde honom längre. Det blev tyst. När han inte svarade så lade jag på luren.
Några ensamma tårar rullade ner för min kind. Jag torkade bort dem innan jag gick tillbaka till YOHIO, Seike och Emma.

-Vad var det där om? frågade Seike. Jag började berätta om hur min pappa svek mig när mamma hade dött.

-Och nu vill min pappa börja leva tillsammans med mig igen.., avslutade jag. De blev tysta ett tag. En ensam tår rullade ner för min kind. YOHIO torkade bort den med sin tumme. Jag log ett svagt leende mot honom.

Tåget rullade in till plattformen. Vi ställde oss upp och gick ombord. Det var lika trångt som på förra tåget.

-Hur länge ska vi stå på det här tåget? frågade jag. Seike kollade på sin mobil.

-Klockan är halv 3 nu, så i en halvtimme till, svarade han. Jag suckade djupt.

När vi äntligen var framme hade jag så ont i mina ben att jag ville sätta mig ner på golvet och vila. Men YOHIO drog mig vidare.

-Kom igen, vi är snart framme! sa han för att uppmuntra mig. Jag suckade, och gick efter så snabbt jag kunde.

När vi kom ut ur tunnelbanestationen sken solen starkt och det var ganska varmt ute. Jag sträckte på mig innan YOHIO började dra oss mot en park. När vi kom fram förundrades jag över det jag såg.

Parken var stor och i mitten av allt fanns en liten väg. Vägen var inklämd mellan rader med körsbärsträd. Mellan träden stod massa stånd som sålde allt från sushi till souvenirer.
Från träden föll små, rosa blad. De landade på marken mjukt, likt som snö.
YOHIO stod och betraktade mig medan jag utforskade parken med blicken.

-Sakura.., viskade jag. Han började le. Jag vände mig mot honom och kastade mig runt halsen om honom. Han tryckte mig mot sig.

Jag slängde en blick mot Emma. Hennes ögon var uppspärrade av förtjusning och hon studerade stället med blicken, precis som jag hade gjort. Seike kramade henne bakifrån. Det syntes att han älskade henne.

YOHIO lossade på sitt grepp och jag gjorde samma sak.

-Det är sakura-festivalen, förklarade han för mig. Jag tittade mig omkring ytterligare en gång.

-Vad gör man på sakura-festivalen? undrade jag.

-Just på den här festivalen så kommer det finnas en öppen scen, där vem som än vill får gå upp och sjunga. Men annars så finns det jättemånga ställen som man kan köpa saker ifrån, svarade han.

Jag tittade på Emma och Seike för att se vad de höll på med. De var fullt upptagna med att hångla. Jag fnissade till.

-Det där var ovanligt, Seike, sa YOHIO i ett försök att skoja. Seike släppte Emmas läppar några sekunder för att räcka ut tungan till YOHIO. Jag började skratta som en galning. Det var skönt att se YOHIO och Seike skoja med varandra igen.

Resten av dagen gick vi och tittade på saker i stånden. YOHIO och Seike verkade bli lite mer vänskapliga mot varandra, men det var fortfarande spänt emellan dem.

Klockan 6 började den så kallade ”öppna scenen”. Vi bestämde oss för att gå och kolla på det.

-Vad roligt det ska bli! sa Emma. Vi andra nickade instämmande.

Det var inte så många som var med och sjöng, och efter en halvtimma var det ingen som ville uppträda.

-Är ni säkra på att ni inte vill? Det här kan vara er stora chans! sa mannen som ledde öppna scenen. YOHIO översatte vad han sa åt mig och Emma.

Seike och YOHIO utbytte några blickar. Det var som om de pratade med varandra genom blickar. Efter några blickar, nickade de samtidigt och ställde sig upp. Jag och Emma tittade förvirrat på dem.

-Vänta här. Vi kommer snart, sa YOHIO och log mot oss. Seike gav oss också ett leende. De började gå mot scenen.

-Vad ska de göra nu då? frågade jag och suckade. Emma fnittrade.

-Med de där pojkarna vet man aldrig vad som kommer hända, svarade hon. Vi fnissade.

När YOHIO och Seike hade gått, så hade vi ingen som kunde översätta åt oss. Presentatören började säga något i mikrofonen. Jag förstod ingenting förutom när han sa YOHIO, Seike och Seremedy.

När han sa ”YOHIO” och ”Seike” började alla i publiken jubla och skrika. De ställde sig upp på sina bänkar för att kunna se. Jag och Emma började skratta och ställde oss också på vår bänk.

Vi hade en utmärkt plats. Vi satt i mitten på fjärde raden. När vi stod upp kunde vi se hela scenen. YOHIO och Seike kom utstudsande på scenen i armkrok. Det var som om bråket i morse aldrig hade hänt.

-Undrar vilken låt de kommer sjunga! sa Emma högt för att jag skulle höra genom allt skrik.

-Jag vet inte, kanske NO ESCAPE? svarade jag lika högt. Hon ryckte på axlarna.

Till min förvåning började introt till ”Always by your side” spelas. Emma och jag tittade på varandra. Vi såg båda lika förvånade ut. Sedan började Seike och YOHIO sjunga i duett.


You see, I never were a man of words

I used to run from everthing, myself included

But now I'm standing here before you, all is clear

Your smile makes me feel like I can finally speak up

 

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your side

 

I know you never were that girl they said they knew

Want you to see that I care for you

don't push me away

There will be times when all these words seem far away

But now somehow

I want you to recall to my song

 

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your side

 

In all your doubts

try to remember

this song is for you

It's nothing much

'cus

words will never be enough for what you mean to me

 

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your - -

 

I will catch you when you fall

I'll never let you off my mind

as long as

I will breathe my heart will beat for no one else but you

Listen as I sing it from the deepest inner of my soul

from now on to eternity

I'm always by your side


Under hela låten släppte de aldrig blicken från oss, hur mycket de än studsade runt. Jag stod och log med tårar i ögonen. Det var den andra gången YOHIO hade gjort något sådant till mig. Jag blev rörd. Emma satt och grät glädjetårar.

Seike kom ner från scenen efter en stund.

-Den var till er från oss, sa han och rodnade svagt. Vi kramade honom hårt.

-Men vart är YOHIO? frågade jag när vi hade släppt honom. Han ryckte på axlarna.

-Han sa att han var tvungen att fixa en sak och att jag skulle gå ut till er, svarade Seike.

Plötsligt hördes ett mullrande från scenen. Ett piano kom utrullandes av två män. YOHIO gick bakom dem. Vi blev förvånade över att han gick upp på scenen igen.

★YOHIOs POV★

Jag gick ut på scenen bakom männen som rullade ut det vita pianot. Den här gången mådde jag inte illa. Den här gången var det annorlunda. Jag brydde mig inte om vad publiken tyckte om mig. Jag brydde mig bara om Amanda. Kärleken i mina drömmar.

Männen frågade vart jag ville ha pianot. Jag pekade på mitten av scenen. En annan man kom bärandes på en pianopall. Han ställde den vid pianot.

Männen gick av scenen och jag satte mig på pallen. Jag lät mina fingrar glida lätt över tangenterna. Sedan började jag spela. Eftersom att det inte fanns något annat instrument, eller någon annan som kunde spela den här låten, fick jag spela och sjunga den själv.

Jag började sjunga.


From the time we met

you were dear to me

Though seasons keeps on changing

in my memories

The night sky which I gazed into

would never seem to end

Even then you woke me up with a smile

 

Now I can't erase

the image of your face

Screaming out your name

with every beat of my heart

 

Can you see the stars?

You're so close, but still so far

Can you feel my voice breathing life into you?

 

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

 

En varm bris svepte in över scenen och blad från körsbärsträden flög genom luften. Jag fortsatte.

 

If I fade away

Then will you search for me?

If "someday" don't exist

then will you wait for me?

This time I'll hold you tight

so we won't have to part again

In your eyes I saw your heart reach out for me

 

No matter how we try

our love will never die

Endless nights of crying

were all just for you

 

Somewhere in between

reality and dream

Can you feel my tears falling down on your skin?

 

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

 

Solen började gå ner och det fortsatte att blåsa.


Lonley nights won't last forever

Until we meet again

we'll always be together

 

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

 

Now I can't erase

the image of your face

Screaming out your name

with every beat of my heart

 

Can you see the stars?

You're so close, but still so far

Can you feel my voice breathing life into you?

 

Sakura, falling. Så hette låten. Sakura, falling.

Publiken satt alldeles tysta. Alla satt ner och bara stirrade. De gillade det inte. Men jag brydde mig inte. Det ända jag brydde mig om var Amanda. Jag tittade in i hennes ögon. Hon ställde sig upp. Hennes ansikte såg annorlunda ut. Jag kunde inte slita blicken ifrån henne.

Hon började gå. När hon kom ur mitt synfält sänkte jag blicken och började gråta.

Jag hade aldrig gråtit mycket tidigare, men den här tjejen hade fått mig att gråta tre gånger på lika många dagar. Jag var förvånad över hur mycket en person kan förändra ett helt liv.

Tårarna rann ner för mina kinder och landade på mina byxor. En hand lades på min axel. Jag hoppade till av överraskning. Jag vände mig om och såg att Amanda tittade på mig. Hon stod där och bara tittade på mig. Jag ställde mig upp.

-Det där var.., började hon. Hemskt, avslutade jag hennes mening med i mitt huvud.

-Obeskrivligt bra, avslutade hon. Jag blev chockad. Hon kysste mig länge. Publiken började applådera.

-Jag trodde.., sa jag, oförmögen att avsluta meningen.

-Du borde inte tro så mycket, svarade hon och log. Jag tittade på hennes leende. Hennes vackra leende. Varje gång hon log, så kunde jag höra änglarna sjunga. Jag tog hennes hand.

-Jag älskar dig. Väldigt mycket, sa jag.

-Jag älskar dig också. Du är det bästa som någonsin har hänt mig, svarade hon. Jag kan inte beskriva hur mycket det betydde när det kom från henne.

Vi gick av scenen, hand i hand, och gick tillbaka till Seike och Emma. Seike lade sina händer på mina axlar och tittade djupt in i mina ögon.

-Du är en av mina bästa vänner. Jag vill inte tappa bort dig någonstans här inne, sa han och pekade på sitt huvud. Jag log. Tårarna glänste i hans ögon. Han drog mig till sig och kramade om mig. Han bad om att jag skulle stanna med honom. Jag besvarade kramen. Mitt svar var ja. Jag tänkte aldrig lämna honom, Amanda, Emma eller någon annan i Seremedy.

★Emmas POV★

När YOHIO spelade… Det är omöjligt att beskriva hur det såg ut. Han satt där uppe på scenen som en ängel medan sakurabladen virvlade omkring i luften. Det var en onaturligt vacker scen, som jag trodde bara fanns på film.

Alla de här veckorna hade varit som en film för Amanda och YOHIO. En romantisk film. En dröm. Vilken tjej skulle inte vilja ha Amandas liv?
Det hade varit ganska romantiskt för mig och Seike också. Men Amanda och YOHIO är oslagbara.

Dagarna gick snabbt, och det var snart dags att åka tillbaka hem till Sverige. Jag ville inte åka ifrån Seike, men tanken på att han snart också skulle komma hem, fick mig att ge med mig. Men… han bodde ju i Stockholm…

-Hejdå.., viskade jag i Seikes öra. Tårarna for ner för mina kinder. Vi kramade varandra hårt.

-Jag älskar dig. Kom ihåg det, sa han till mig. Jag nickade. Vi släppte taget om varandra och han gav mig en kyss innan jag gick igenom säkerhetskontrollen. Jag vinkade till honom från andra sidan. Han vinkade tillbaka.

Jag satte mig i väntsalen och väntade på att planet skulle boardas. Jag tog fram min mobil. Amanda hade skickat ett sms. Jag öppnade smset.

”Hejdå, Emma! Hade hon skrivit.

Jag kommer sakna dig också! Men jag kommer och möter dig på tågstationen i Sundsvall i övermorgon.<3” skrev jag till svar. Innan hon hade svarat sa en kvinna i högtalarna att det var dags att boarda planet.

Jag måste stänga av mobilen nu, jag ska gå ombord. Men jag skriver till dig när jag har kommit av planet!” skrev jag snabbt och skickade till Amanda. Jag stängde av telefonen, tog mina väskor och gick mot utgången.

När jag hade gått ombord, satte jag mig på min plats. Jag satt vid ett fönster. Jag tittade ut genom fönstret medan flygvärdinnorna hade ”säkerhetsuppvisningen”, som jag kallade det. Sedan somnade jag.

-Ursäkta mig, fröken, men vi är i Stockholm nu, sa en flygvärdinna. Jag tittade mig nyvaket omkring. Jag nickade och spände upp säkerhetsbältet. Jag tog mitt handbagage och gick ur planet.

-Gud vad skönt att vara tillbaka i Sverige! sa jag till mig själv och sträckte på mig. Solen höll på att gå ner och det var ganska kyligt.

Jag gick igenom tullen, hämtade min väska och gick ner till ”Arlanda express” tågen.

Jag åkte med tåget till Stockholm centralstation. Där bytte jag tåg till SJ snabbtåg till Umeå. Jag skulle av på Sundsvall C. Jag satte mig ner och tog det lugnt ett tag. Jag tog upp min mobil och satte på den igen. Ett nytt sms från Amanda. Innan jag öppnade det tog jag fram mina hörlurar och stoppade i dem i min telefon. Jag satte på en av Seremedys låtar, closure. Det hade alltid varit min favoritlåt.

Jag öppnade Amandas sms.

Ha en bra resa! Ses snart igen! :)” Jag log.

”Nu sitter jag på tåget till Sundsvall. Ses i över morgon. :)” skrev jag till svar. Sedan lutade jag mig bakåt och blundade. Seremedys låtar var alltid bättre när man gjorde så.

★Amandas POV★

Det plingade till i min mobil. Ett sms.

Nu sitter jag på tåget till Sundsvall. Ses i över morgon. :)” Det var från Emma. Jag log och lade ifrån mig mobilen.

Jag, YOHIO och Seike satt på deras hotell och såg på film på Seikes dator. Jag hade checkat ut från mitt hotell en dag tidigare. Jag sov på hotellet YOHIO och resten av Seremedy bodde på så att jag kunde vara med YOHIO och de andra så mycket som möjligt innan jag skulle hem till Sverige igen.

Jag satt uppkurad i soffan med mitt huvud lutat mot YOHIOs axel. Seike satt på andra sidan av YOHIO.

-Jag vill ha popcorn! utbrast Seike plötsligt.

-Gå och köp lite då, svarade YOHIO och skrattade.

-Pausa filmen då, sa Seike och reste sig upp. YOHIO pausade filmen och lade datorn på Seikes plats. Seike tog på sig sina skor och sin jacka och öppnade dörren.

-Glöm inte Coca Cola! skrek jag efter honom innan han gick ut. Han smällde igen dörren bakom sig.

-Vad ska vi göra medan Seike är borta? Frågade YOHIO. Jag ryckte på axlarna.

-Jag vet inte, vad tycker du? svarade jag. YOHIO tänkte efter ett tag.

-Vet du vad vi borde göra? frågade han och log ett brett leende.

-Nej, vadå? frågade jag och kollade upp på honom.

-Vi borde göra en video om oss. En video där vi berättar om allt som har hänt oss under året för att ha som minne när vi blir äldre! sa han. Jag sken upp i ett leende.

-Bästa idéen någonsin, svarade jag. YOHIO reste sig upp.

-Vänta här, jag kommer snart, sa han och gick ut ur rummet.

När han kom tillbaka hade han en kamera och ett stativ i händerna. Han log mot mig och ställde upp stativet. Han satte på kameran och började spela in.

★YOHIOs POV★

Jag började spela in filmen. Jag hade mitt ansikte nära kameran och log mot den. Amanda började skratta bakom mig.

-Sluta spexa med ditt fina leende, YOHIO, sa hon. Jag vände mig om och räckte ut tungan åt henne. Jag satte mig ner i soffan bredvid henne. Vi satt tysta ett tag. Sedan brast vi ut i skratt.

-Hur ska man börja en sådan här video? frågade Amanda och kollade på mig. Jag log mot henne.

-Vi kan väl börja så här.., sa jag och kysste henne. Efter en liten stund vände jag mig till kameran.

-Påminnelse till mig själv i framtiden: Kyss Amanda oftare! sa jag. Hon började skratta.

I ungefär en kvart satt vi och berättade om hur vi träffades och om Japanresan, sedan kom Seike tillbaka.

-Oj, nu kommer Seike tillbaka! Nu ska vi se på film, äta popcorn och dricka Cola. Påminnelse till mig själv i framtiden: Börja aldrig dricka alkohol. Man kan ha roligt utan det, sa Amanda och log mot kameran. Sedan gick jag fram och gjorde v-tecknet mot kameran och stängde av. Amanda började skratta.

-Vad höll ni på med? frågade Seike. Vi log mot honom.

-Vi skapade ett minne, svarade Amanda. Seike log.

-Ska vi fortsätta se på filmen nu? frågade han och höll upp en påse popcorn och en flaska Coca Cola.

-Ja, kom och sätt dig! svarade Amanda.

♥~11 år senare~♥

★Amandas POV★

-Mamma! Mamma! ropade någon. Jag vände mig om. Amaya kom springandes mot mig. Jag tog emot henne och lyfte upp henne.

-Hej Amaya! Sa jag och pussade henne på pannan. Idag var hennes första dag på dagis. Det var min dotter. Hon hade ljusblont hår och gröna ögon. Hon var ganska lång för sin ålder och blek. Det bleka hade hon fått efter mig.

-Vart är Haru? frågade Amaya.

-Han är hemma med farbror Seike och pappa, svarade jag. Hon sken upp.

-Är farbror Seike och Emma hemma hos oss? frågade hon. Jag skakade på huvudet.

-Nej bara Seike. Emma sitter i bilen, svarade jag och släppte ner henne på marken. Hon sprang iväg mot bilen på sina korta, små, ben. Jag log.

YOHIO, Amaya och Haru. De var mitt liv. Mina änglar.

YOHIO och jag hade skaffat barn när vi var 22 år. Först kom Haru. Han var det första barnet jag någonsin älskat. Tidigare hade jag hatat barn och tyckt att de bara var jobbiga.

När jag fyllde 23 bad jag YOHIO om att vi skulle skaffa ett till barn men det dröjde ett år innan han gick med på det. Då kom Amaya.

-Mamma! Kom nu! ropade Amaya och väckte mig ur mina dagdrömmar.

-Jag kommer, sa jag och log. Jag gick mot bilen. Emma satt med Amaya i knät i baksätet.

-Ska vi åka? frågade hon och log. Jag nickade och satte mig bakom ratten.

-Sätt er ner och spänn fast säkerhetsbältena! sa jag till dem. De skrattade och Amaya satte sig i sin barnstol. Emma hjälpte henne att spänna sitt bälte och sedan körde jag iväg.

-Är vi framme snart? gnällde Amaya.

-Gnäll hjälper inte, sa Emma till henne och log. Jag slängde en hastig blick på Emma i backspegeln och log tacksamt.

När vi kom hem ställde sig Amaya på tå och ryckte i handtaget på ytterdörren. Det var låst.

Vi bodde i ett hus lite utanför Sundsvall. Det var ganska stort, men inte alldeles för stort. Det var ett vitt trähus, med ljusrosa knutar.

Någon låste upp dörren inifrån. Haru öppnade dörren och Amaya kastade sig runt Harus hals.

-Hej Haru! sa hon. Haru var hennes förebild och jag tror att Haru gillade att få så mycket uppmärksamhet.

Haru var Amayas motsats. Haru hade mörkbrunt hår och mörka ögon. Han var lite mer tystlåten, men var glad om han fick uppmärksamhet.

Haru strök henne över håret.

-Hej Amaya, svarade Haru. Amaya släppte taget om Haru och tog hans hand istället.

Amaya och Haru sprang ut i vardagsrummet. Jag och Emma tog av oss skorna och jackorna och följde sedan efter dem.

I vardagsrummet satt Seike och YOHIO och letade igenom gamla lådor med massa saker i som vi inte hade orkat titta igenom. Jag gick fram till YOHIO och satte mig bredvid honom. Han pussade mig på kinden och välkomnade mig hem. Han höll på att leta igenom en påse med gamla filmer och CD-skivor.

-Hittar du något intressant? frågade jag honom. Han skakade på huvudet.

-Bara massa inspelade Seremedy konserter, Och de har jag inga problem med att minnas, svarade han.

-Så hemskt var det väl inte? frågade Seike.

-Inte för dig, nej, svarade YOHIO och skrattade. Han fortsatte att rota igenom påsen en stund.

-Åh! Titta här! utbrast han efter ett tag. Han tog upp en skiva där det stod ”Seremedy turné 2013”

-Vad är det med den? frågade jag. Han tappade hakan.

-Kommer du inte ihåg?! Det var ju den gången du överraskade mig på den sista konserten! svarade han. Han lät rädd.

-Ta det lugnt, jag skojar bara med dig! sa jag och skrattade. Han pustade ut. Seike tog skivan ur YOHIOs hand och satte i den i DVD-spelaren. Det började med ett klipp på Seike som visade kameran runt i deras hotellrum.

När han kom till YOHIOs rum låg YOHIO på sin säng med huvudet begraven i sin kudde.

And this is what a guy who just left his girlfriend looks like.” sa Seike och skrattade på filmen. Den yngre YOHIO stönade.

-Var det där när pappa var liten? frågade Amaya. YOHIO tittade på henne och log.

-Ja. Pappa var tvungen att lämna mamma ett tag för att åka till Japan och spela på konserter, svarade han. YOHIO var den bästa pappan i världen. Jag var glad att det var han som blev pappan till mina barn.

På filmen började de visa konserterna, en efter en. Tillslut kom den sista. Vi såg när de spelade de fem första låtarna. Sedan blev det knäpptyst och Seike gick av scenen.

-Nu kommer det, sa Seike. Jag log mot honom.

Plötsligt kom jag utflygande på scenen och landade på min mage. Alla började skratta. Jag kände hur mina kinder började hetta.

-Var det där du, mamma? frågade Haru med ett stort leende på läpparna.

-Ja, det var jag. Men jag ramlade bara för att farbror Seike hade ljugit om att pappa hade gjort illa sig, svarade jag.

-Vad elakt! utbrast Amaya. Jag och Seike började skratta.

-Det är okej, de ville bara överraska mig, svarade jag. Our Story började spelas från TV:n. Jag tittade tillbaka mot den och såg när YOHIO stod mittemot mig och sjöng. Jag kände hur nostalgin började komma. Tårarna samlades i mina ögon och rann ner för mina kinder, en efter en.

-Är du ledsen, mamma? frågade Amaya. Jag log och skakade på huvudet.

-Det är glädjetårar, svarade jag. YOHIO lade en arm runt mina axlar och drog mig närmare sig.

-Jag älskar dig, viskade han i mitt öra och pussade mig på kinden. Jag vände mitt ansikte mot hans.

-Jag älskar dig också, svarade jag och log.

Plötsligt dök YOHIOs, aningen yngre, ansikte upp på TV skärmen.

-Ja, just det! Den här! Kommer du ihåg den? frågade YOHIO

-Hur skulle jag kunna glömma? svarade jag.

Hur ska man börja en sådan här video?” hörde jag mig själv fråga. Jag hatade min egen röst på film.

”Vi kan väl börja så här…” sade YOHIO och kysste mig. Emma, som satt bredvid Seike, släppte ut ett litet ”åh”.

-Vad söta ni var! sa hon. Jag och YOHIO skrattade.

-Kan ni inte göra så där igen? frågade Amaya. Jag kollade först på henne och sedan på YOHIO. Han ryckte på axlarna och kysste mig på läpparna. Jag hörde hur Amaya satt och fnittrade.

Påminnelse till mig själv i framtiden: Kyss Amanda oftare!” sa YOHIO från TV:n.

-Jag lovar dig, Det rådet ska jag lyda, sa YOHIO till sig själv. Alla började skratta. Jag kollade på klockan. Klockan var halv 9.

-Oj, barn, det är dags att gå och lägga sig! sa jag till barnen. De suckade och stönade, men tillslut gick de och lade sig. Seike och Emma erbjöd sig att lägga dem. Vi tog tacksamt emot erbjudandet och de gick upp till barnens rum. Jag och YOHIO fortsatte kolla på filmen.

”Vi har varit med om så mycket tillsammans, men samtidigt så lite. Jag önskar att vi kunde vara med varandra för alltid.” hörde jag mig själv säga.

”När insåg du att du var kär i mig?” frågade YOHIO plötsligt. Jag såg lite chockad ut.

”Jag tror… Jag tror att det var efter jag hade gått till min psykolog någon gång. Han påpekade att det lät som om jag var kär i dig. Jag ville inte erkänna det för mig själv, men när jag var tvungen att inse det, så låg jag och grät i flera dagar.” svarade jag.

”Ville du inte vara med mig?” frågade YOHIO.

Jo!” svarade jag

”Men jag hade aldrig varit kär i någon förut och ordet ’kärlek’ förknippade jag med mamma…” Sa jag och tittade ner i mina knän.

-Vad vacker du var, sa YOHIO till mig. Jag kastade en blick mot honom.

-Var? frågade jag.

-Var och är, svarade YOHIO. Jag började skratta. Jag gav honom en puss på kinden.

Jag älskar dig.” sa YOHIO på TV:n. Jag tittade upp från mina knän.

Jag älskar dig också.” svarade jag.

Oj, nu kommer Seike tillbaka! Nu ska vi se på film, äta popcorn och dricka Cola. Påminnelse till mig själv i framtiden: Börja aldrig dricka alkohol. Man kan ha roligt utan det” sa jag. Jag nickade åt mig själv och skrattade. YOHIO gick fram till kameran, gjorde peace tecknet och stängde av den.

Skärmen blev svart. Jag stängde av TV:n och tittade på YOHIO.

-Det där var ju… Nostalgiskt, sa han. Jag log. Tårar rann ner från både mina och hans kinder.

-Ja, svarade jag. Vi ställde oss upp och kramade om varandra.


Vi bestämde oss för att gå och lägga oss. Det var jobb dagen efter. Jag jobbade på ett gymnasium.

-Det kommer en ny kille till klassen i övermorgon, sa jag när vi låg i sängen. YOHIO låg och läste, men vände blicken till mig en stund.

-Jaså? frågade han.

-Ja, svarade jag och log. YOHIO log tillbaka. Han lade ut en arm. Jag kom närmare honom och lade mitt huvud på armen. Han släckte lampan och pussade mig på pannan.

-God natt, Amanda, sa han.

-God natt YOHIO, svarade jag och stängde mina ögon.

Nästa morgon vaknade jag av att väckarklockan ringde. Jag tryckte på snoozeknappen och den tystnade. Jag smög upp så tyst jag kunde för att inte väcka YOHIO.

Jag drog på mig en mellanlång, svart klänning och svarta nylonstrumpbyxor. Jag satte på mig ett halsband med en berlock på. I berlocken fanns en bild på Amaya och Haru och på andra sidan var det en bild på YOHIO.

Jag väckte barnen och tog fram kläder åt dem. Sedan smög jag förbi vardagsrummet, där Seike och Emma låg och sov på soffan. Jag gick in i köket och gjorde mackor åt barnen till frukost. Själv tog jag ett glas mjölk.

Amaya och Haru kom insmygande i köket. Jag sa god morgon till dem och pussade de båda på pannan. De satte sig ner och åt och jag packade ner min lunch i en väska.

Jag, Amaya och Haru satte oss i bilen. Jag lämnade Amaya på dagis och Haru på skolan. Sedan körde jag iväg till jobbet. Jag hann precis in i klassrummet innan klockan ringde.

-Precis i tid, sa jag och pustade ut. Jag började lektionen men jag blev avbruten av Stephanie som kom inklampande i klassrummet.

-Du är sen, sa jag till henne.

-Jo tack, jag vet det, svarade hon oberört. Jag fortsatte lektionen. När klockan ringde ut bad jag Stephanie att stanna kvar en stund.

Stephanie var inte en person som brukade komma försent egentligen, hon var inte en populär tjej, men inte opopulär heller. Hon var en helt normal person.

-Stephanie. Sitt ner, är du snäll, sa jag och log. Hon satte sig ner.

-Vad är det? frågade hon och suckade.

-Jag vill be dig om en tjänst, svarade jag. Hon såg ut att tveka en stund, men till slut tog nyfikenheten över.

-Vad då för slags tjänst? frågade hon.

-Imorgon kommer en ny kille till klassen.., sa jag.

-Och du vill att jag..? frågade hon.

-Jag vill att du visar honom runt och är med honom hela dagen, svarade jag. Hon suckade men nickade ändå. Hon var inte typen som skulle säga emot en lärare. Jag log belåtet.

Nästa dag såg jag hur den nya killen, Liam, stod vid ingången till skolan. Jag såg hur Stephanie gick fram till honom. De började prata om något. Plötsligt såg jag inte dem längre, jag såg mig och YOHIO stå där. Jag började le och tårarna glänste i mina ögon.

Historien var på väg att upprepas.

★~♥~SLUT~♥~★



























TIME FOR TACKTAL:

Först och främst skulle jag vilja tacka mina svenskalärare Ingela, Anna-Lena, Maria och Ulf för att ni har peppat mig till att skriva och hjälpt mig. Ni lärde mig också grunderna i svenska. Om det inte vore för er, skulle den här fanfictionen aldrig funnits.

Sedan vill jag tacka Aylar, för att hon har funnits där och stöttat mig när det har varit svårt att skriva, Erik, för att du är min lärare och står ut med mig och tack till min dator (som jag kallar Anorexia-barn, för att den är så smal och liten) för att du alltid har funnits här för mig när jag fick skrivbehov och aldrig gått sönder (peppar peppar).

Jag vill självklart tacka SEIKE, YOHIO, JENZiiH, Linder och RAY, för att ni är så underbara förebilder och för att er musik har hjälpt mig igenom jäkligt hårda tider, både personligt och som ”författare”.

Och förlåt så mycket till Emma, för att jag skrev om dig i novellen/fanfictionen utan att ha frågat dig först! Men du poppade liksom bara upp i mitt huvud, och jag orkade inte byta ut det, när jag ändå hade skrivit det.

Och tillslut! Tack till alla ni som har läst! Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar er! Det har varit en ära att skriva denna fanfiction till er. Men nu är den tyvärr slut.

Tacktacktacktack!

Amaya~

 

Personer som karaktärerna i fanfictionen är baserade på:

Amanda: Amaya-chan (Jag, i framtiden)

YOHIO: YOHIO

Seike: SEIKE

Linder: Linder

Ray: RAY

Jenziih: JENZiiH

Emma: Emma Eidegren (i framtiden)

Stephanie: Aylar Cheshmmishi (i framtiden)

Liam: Christian Novelli (youtubare)

Haru: Youichi Hijiri

Amaya: Mini Amaya-chan (Jag när jag var fyra)

Tommy: Tommy Rehn

Presentation


A twisted girl from a twisted world.
13 år och skum.
På denna blogg får ni läsa massa flum och ibland lite om vad som händer i mitt liv. c':< Hoppas ni njuter av mitt flummande! c:

Omröstning

Hur gammal är du som läser? c:
 10 eller yngre! :D
 11! ^^
 12! c:
 13! ; u ;
 14! ^3^
 15! c':
 16! cX
 17! ;*
 18! TTwTT
 19! ;D
 20 eller äldre! ^v^

SEREMEDY

Länkar

Fråga mig någonting! :D

Fråga mig

4 besvarade frågor

Arkiv

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013
>>>

Kategorier

RSS

Besöksstatistik

Nämen! En gästbok! :o

Bloody Knife

Skapa flashcards